|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Så betagande att man blir arg
![]() DAngelo Plats: Cirkus. Publik: Fullsatt. Längd: Två timmar. Bäst: Shit, damn, motherfucker Sämst: Inget. Fråga: Varför kommer det så lite soul till Sverige? James Brown. Prince. Och så DAngelo. Han har allt det där som behövs för en mäktig upplevelse. Gudomligt. Naket. Rått. DAngelo offrar sig och det är smärtsamt. Och kul. Varje låt är som en hel konsert. En inledning, ett mittenparti, tills den exploderar i eufori. De är kraftigt omgjorda från studion. DAngelo sjunger inte riktigt som man tror. Det är ingen sensuell soul. Det är sexig funk. Man tror att man har hamnat mitt i ett Sly & The Family Stone-gig. Men precis när pastischen är för tydlig eller jamet pågått för länge tar dem det ett snäpp högre. The Roots trummis ?uest love är stenlugn. Han petar till sin afrokam, stoppar ena pinnen i munnen för att skruva till en cymbal och det syns knappt att han tar i. Men det storslagna ljud han får till är makalöst. När DAngelo och bandet känner raseriet att finna sin bästa kompis och sin flickvän i sängen i Shit, damn, motherfucker är det så betagande att jag är arg på DAngelo i följande nummer. Hur kan han efter ett sådant övertygande utbrott bara gå vidare som om inget hade hänt? Men snabbt har man glömt det och fått ännu storslagnare saker att tänka på. Brown sugar och Untitled (How does it feel) till exempel. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-725 2000 fax: 08-600 01 77 |
|
CD-SPECIAL NÖJE Läsartoppen Rösta fram sommarens bästa låt
ROBINSON
MP3-SPECIAL TÄVLA |