Pinsamt låtval av danska bröderna

TRUBADURROCK Bröderna Olsen får ta bron tillbaka och inte komma över igen utan bättre låtar. Foto: ANDRÉ DE LOISTED

Olsen Brothers
Plats: Dansfestival i Ekebo, Munka Ljungby. Längd: 40 minuter. Publik: Något tusental. Bäst: Tja, de kan ju sjunga. Sämst: Det påvra upplägget. Fråga: Hur många tror ni minns de här farbröderna om ett år?
MUNKA LJUNGBY. Några trista covers, lite singback och vinnarlåten från eurovision-finalen två gånger.
  Ingen kan anklaga Olsen Brothers för överdrivna ambitioner...
   Det gäller som bekant att smida medan järnet är varmt.
  Men det hade ju inte gjort något om de danska schlagerkungarna ägnat det där med scenakt och framtoning och låtar åtminstone en halv tanke innan de störtade ut på turné.
  Visserligen var väl anspråkslösheten – känslan av att de två ”mysiga” gubbarna liksom bara kom och drog av en låt – en del av segerreceptet i den i övrigt rätt trendinfekterade Globen i maj, men det är skillnad på en tv-tävling och ett vanligt liveframträdande.
  Betalar man för att se någon på scen förväntar man sig någon form av upphöjd upplevelse.
Men att se Olsen Brothers är inte mycket mer spännande än att se en trubadur-vilken-som-helst på den lokala puben i Motala.
   De står där i sina mörka kostymer, med sina akustiska gitarrer, och drar klämkäcka standardversioner av ”Can’t help falling in love” och Mamas & The Papas ”California dreaming”.
Jo, det är sant – ettorna på den svenska försäljningslistan i sommar har så lite att komma med att de tvingas ta till den sortens billigheter.
Pinsamt.
   De fåtaliga sångerna från nya skivan hottas upp med förinspelade discobeats och...ja, det är ju inget fel på låtarna i sig, men nog känns det rätt påvert med en singback-föreställning.
  Den korta showen avslutas såklart med ”Fly on the wings of love” – två gånger.
  En fin låt, men jag är ledsen: Att ha ett så magert låtmaterial och/eller vara så beroende av en hit att man framför den två gånger är det tydligaste tecken som finns på att man är ett one hit wonder och kommer att vara bortglömd inom ett år.

Per Bjurman