Bandet är bäst när de lyckas bända upp ens bröstkorg och kravla in

Counting Crows
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1 800(fullsatt). Längd: Drygt två timmar. Bäst: ”Round here” och
”A long december”. Sämst: ”Mr
Jones”, faktiskt. Fråga: Hur länge har de lirat Oasis-covers?
Vissa kopplar ibland ihop Counting Crows med Hootie & The Blowfish och andra tråkiga dönickar.
  Undertecknad tillhör den skaran, men blir ändå förvånad av kråkornas spelning.
  Visserligen blir det mycket tillrättalagd americana för sportradion och kobent stadiumrock mellan varven, men när gänget plockar upp mandolinerna och låter orgel och steelguitar backa upp Adam Duritz stämma så förvandlas anslaget genast till något mer attraktivt.
  ”Omaha”, ”Mrs Potter’s lullaby” och ”Rain king” är tre exempel.
  ”Round here” är dock en sorts höjdpunkt av flera orsaker. Här verkar det som om bandet öppnar upp dörren till influenser som stavas country och soul på vid gavel. Små fragment som gör att sången försiktigt bänder upp ens bröstkorg och kravlar sig in.
  Den fina övergången mellan covern av Oasis ”Live forever”, en avskalad version med bara piano och sång, och ”A long december”, en av gruppens starkaste ballader, är också ett ess.
Nä, Counting Crows har väldigt lite att göra med Hooties frimurarrock.
   I alla fall live.
  En positiv överraskning.