  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Småsegt, Pearl Jam
Pearl JamPlats: Sjöhistoriska museet, Stockholm. Publik: 10 000–11 000. Längd: Två timmar. Bäst: ”Rockin’ in the free world”. Sämst: Materialet efter 1994. Fråga: Är inte Eddie the monster coolare än Eddie the Vedder? Pearl Jam har två saker gemensamt med Iron Maiden. Deras mest karismatiske medlem heter Eddie. Och de var bättre förr. Man kan likna Pearl Jams konsert med en sinuskurva. Under knappt två timmar pendlar spelningen mellan högt och lågt. Det är bara det att vågdalarna är längre än topparna.Trycket är, både på scen och bland publiken, som intensivast under ”Even flow”, ”Jeremy”, ”Once”, ”Garden”, ”Better man” och ”State of love and trust”. Alla låtarna är komponerade innan 1995 och gräddan av dem kommer från bandets debutplatta ”Ten”. Och det är väl det som är problemet med Seattles stadiumrockare i dag. Gruppen verkar på sina senaste plattor ha glömt bort att det i grund och botten handlar om att hänga upp sina låtar på oförglömliga melodier och refränger som förtrollar och griper tag.Mellan ovan nämnda titlar, och därmed under huvuddelen av spelningen, bjuder Eddie Vedder och grabbarna nästan enbart på svullen hårdrock som mest verkar vara intresserad av att klia sig i skägget, vara introvert och ansträngt svår. Därför är det symptomatiskt att den enda gången det tänder till riktigt, riktigt rejält är under en cover av Neil Youngs ”Rockin’ in the free world” – konsertens sista nummer. Den har mer spirit än vad Pearl Jam lyckats förmedla på två timmar. Det var, som sagt, bättre förr. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-725 2000 fax: 08-600 01 77 |
|
FINGRET UPP