  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Hardcore Superstar Plats: Brännbollsyran, Umeå. Publik: Flera hundra. Längd: Runt 50 minuter. Bäst: ”Liberation”. Sämst: ”Someone special” låter som ett glammigt Oasis på dekis. Fråga: Får inte Cranberries prestationsångest av att gå på efter Petter? UMEÅ. Hardcore Superstars retroaktiva sound innehåller mycket. Glamrock, punk, garage och pop. Men det blir inte mycket boogie för det. Och därmed saknas en viktig pusselbit. Hardcore Superstar bryter ju ingen ny mark med sin punkiga glamrock. Musikens behållning är snarare det goda humöret och den chosefria hållningen – när det vankas 70-tals-party skulle göteborgarna fungera utmärkt som festens coverband. Och det är just det. Bandets låtar blir aldrig större än influenserna, de är inte tillräckligt vassa. Visst, refrängerna fastnar lätt – men de vibrerar inte av någon varaktig magi. Deras scenshow saknar också en blixtrande attack och aggression. Jocke Berg och hans goa gubbar öser visserligen på med god frenesi, men de exploderar aldrig som ett Hellacopters. Eller Backyard Babies. Eller Union Carbide Productions. Hardcore Superstar har långt kvar till de höjderna. De bjuder på för lite boogie helt enkelt. Senare på kvällen går Cranberries upp på den stora scenen efter att Petter och hans posse än en gång levererat en rejäl urladdning. Tranbären känns ganska bleka i jämförelse. Det är bara ”Linger” och ”Ode to my family” som griper tag, annars känns deras new-age-pop förlamande tråkig. Nästan lika kall som vädret, faktiskt. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-725 2000 fax: 08-600 01 77 |
|
Här kan ni se Hardcore