|
  | |
|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
”Jag skulle gärna börja om mitt liv”
Med Aftonbladet. När senaste skivan ”Time out of mind” kom för några år sedan träffade Aftonbladets Jens Peterson rock-legenden i London i 90 minuter. En skrattande Bob Dylan som hellre skojar om golf än om sina texter. Inför Bob Dylans konserter i Sverige, och att han eventuellt tar emot Polar-priset i dag, har många tidningar gjort ett nummer av att Bob Dylan ”aldrig” ger intervjuer. Nu har han trots allt gjort en hel del under sina snart 40 år som skivartist. Skivartist är vad han kallar sig. Varje spelning presenteras han med ”Columbia recording artist Bob Dylan” innan han går in i rampljuset. När ”Time out of mind” kom ut valde Bob Dylan att ge intervjuer åt stora nyhetstidningar. I USA New York Times, i England The Times, i den lilla gruppen med Aftonbladet satt bland annat franska Le Monde, spanska El Pais, tyska Der Spiegel. Dylan var på turné då också, som så ofta de senaste åren. Men han gillar inte att det kallas ”the never-ending tour”. – Nej, så är det inte. Det är ett jobb. Min yrkeskunskap. Som ni är journalister. Ni är på jakt efter nästa nyhet, jag är på väg till nästa stad. – Mina sånger är levande för mig. Dom tröttnar jag aldrig på. Jag blir aldrig uttråkad av att sjunga mina sånger, och de ändras från kväll till kväll. Jag turnerar inte med nya skivor. Mina plattor är inte souvenirer för någon turné. Han känner sig lite missförstådd som scenartist. – Ja, mina konserter skildras fel. De bygger på vad mina tolkningar är av mina egna sånger. Recensenterna lyssnar med öron som är 20 år gamla. Min konsertshow kan inte jämföras med något annat. Mina influenser är helt andra.  Vilka?– Mina influenser? Musik från 20- och 30-talen, kanske 50-talet. Väldigt begränsat. Amerikansk folkmusik. Rockabilly. Absolut ingen rock’n’roll. Jag har aldrig inspirerats av ren rock’n’roll. ”Time out of mind” har en blueskänsla. Vad är blues för dig?– En enkel, idealisk form att säga det man vill säga. Jag vet inte vad blues är eller ens om folk känner igen det. För mig är blues mer en lantlig enkel musik. Du spelar mer och mer sologitarr på scen. En korsning av Django Reinhardt och Link Wray.– Ha ha, det är ett bra sätt att beskriva det. Men nej. Mitt gitarrspel kan man inte ens kalla sologitarr. Det är folkmusikskolan, det passar till rytmen. Jag spelar med trummorna. I mitt band är trummisen sologitarrist. Jag spelar mot honom, som ett blåsinstrument ungefär. Jag vill inte uppfattas som sologitarrist. Men ingen annan vill spela de där tonerna som jag vill ha och jag försökte i åratal att få någon att göra det, men ingen ville för det är för enkelt. Så nu gör jag det själv. Ännu svårare har han haft i studion att få låtarna som han vill. – Jag har haft svårt att göra skivor länge nu. För min idé med plattor är att få rätt låt och göra den på rätt vis med rätt instrument så att jag blir rörd. Tekniken är inte min vän. Den banaliserar min typ av musik. Förminskar den. – Jag har begränsat tonomfång som sångare, för mig handlar det om att försöka förstå en sång innan jag sjunger den. Och du blir lätt uttråkad i studion?– Ja. Han flinar som en buspojke. Visst kan han skrynkla ihop ögonbrynen när han får en tungsint fråga om gamla textrader och citat, men lika ofta ler han avväpnande och trummar muntert med fingrarna på byxbenen.
Är det sant att Stevie Wonder lärde dig sjunga som dig själv på ”We are the world”.– Ja, ha ha ha. Jag hade glömt, och Stevie påminde mig. Du har skrivit låtar tillsammans med andra, som författaren och skådespelaren Sam Shepard?– Man hamnar i olika rum med olika människor vid olika tillfällen. Det var mindre meningslöst att jobba med honom. Det är alltid lättare och snabbare och effektivare att skriva tillsammans med någon, om man hittar någon som passar. Ensam är jag trögare. Efter 45 minuter tar Dylan en liten paus och går in i nästa rum. Efteråt berättar hans pressmänniskor att Dylan oroat undrade om de trodde vi var nöjda med intervjun och med honom. Sött. Jag frågar om de två skivorna han gjorde med folksånger, ”Good as I been to you” och ”World gone wrong” påverkade hans nya låtskrivande. – Ja, säger Dylan fundersamt och tänker efter. Det gjorde de på sätt och vis. Men jag vet inte hur. Köpte du dig tid innan du skrivit nya sånger?– Ja, det stämmer också. Jag hade bara några idéer och utkast till låtar då. Det var väldigt skönt att vara ensam i studion på de två skivorna. Ingen annan. Inga musiker. Ingen producent. Fler låtar som spelades in?– Ja, det finns fler och de kommer nog på någon annan skiva. Sångerna finns redan och vi bara fångar in dom. Woody Guthrie sa det. På ”Time out of mind” sjunger du att du vill vrida tillbaka tiden. Vill du det?– Känner vi inte alla så? Det är väl inte bara jag. Gör inte ni det? Jag skulle gärna börja om mitt liv igen. Lära ett nytt yrke. Gifta mig med en annan flicka. Bo på ett annat ställe. Det är rakare texter nu, mer rättframma. Inte som på 60-talet.– Det var väl länge sedan jag slutade skriva sådana texter. Var det inte? Du sjunger också ”My sense of humanity is going down the drain”. Känner du så?– Jamen. Elvis Presley sjunger 'You aint nothing but a hound dog”. Skulle ni fråga Elvis Presley om det är så han ser på en annan människa? – Man ändrar sig från ena stunden till den andra. Jag fångar det jag känner ett visst ögonblick. Sedan kan det ändra sig efter en timme, eller en dag. Det är det viktiga. Allt som sägs på skivan är sant. Allt. Han ler. Du har kallats ikon och legend och talesman för en generation. Är det komplimanger?– Nej, jag ser det inte som en komplimang. Legend – det är bara ett annat ord för slut föredetting. Det är bättre att vara en föredetting än en som aldrig blev nån.– Ha, ha... det kan diskuteras. Samtida popmusik lyssnar han inte på och bryr sig inte om. Istället går han tillbaka till den blues, country och folkmusik som en gång fick honom att börja sjunga. – När jag växte upp var radion en viktig sak. Det var en uppenbarelse för mig att höra den musiken på radio. Johnny Ray visste vi var annorlunda. Han hade hjärta. Sedan var det Hank Williams. Vi lyssnade på Grand Ole Opry från Nashville. Jag kan inte nog understryka vikten av radion. Du har spelat länge i och i din publik innehåller olika generationer.– Jag vet inte. Ansikten är ansikten. jag ser inte hur gammal någon är. Jag ser sådana som är farföräldrar men dom ser väldigt unga ut, och jag ser unga människor som verkar vara i 60-årsåldern. – Jag har barnbarn. Jag bryr mig inte om hur gamla folk är. Dom har sina egna artister. jag uppträder för folk som förstår känslan i mina sånger . På ”Time out of mind” har du med sången ”To make you feel my love”. Du lät Billy Joel spelade in den.– Billy Joel är en dynamiskt artist. Han kan höra saker i en sång, eftersom han också är en låtskrivare, och kan göra något som jag inte ens kunde drömma fanns där. Varför kom hans version före din?– Alla de här sångerna gavs till skivbolaget innan plattan var färdigt. Vi gjorde mycket och gav dom för att se om dom ens ville ge ut ”Time out of mind”. Jag var själv inte säker på vad som skulle vara med på plattan. Och Billy Joel hade hört låten och ville spela in den och jag visste inte om jag tänkte ta med den så. . . låt Billy göra den. Någon frågar: ”Tror du att det mänskliga sinnet kan förstå saker som 'förflutet' eller 'framtid' eller är de bara illusioner som kan manipuleras?”. Dylan mumlar något artigt. Men när jag frågar om hans golfspel fnissar han förtjust och måttar med armarna som om han höll i ett brännbollsträ. När intervjun är över vänder Dylan sig omedelbart mot mig, skakar hand och tackar och säger "you' re the guy that really asked me the stuff" och går skrattande därifrån. (delar av intervjun har tidigare publicerats i Aftonbladet) |
|
THE TIMES THEY ARE A-CHANGIN’ 
