Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetNöje
SÖNDAG 14 MAJ 2000
 
  

Det här var en rysare, Dylan

Dylan FOTOSTOPP Dylan vägrar att släppa in fotografer vid konserten. Bilden är därför från en annan konsert. Bob Dylan uppträder på Scandinavium i Göteborg i kväll och Globen i Stockholm på torsdag.
Foto: AP
1 plus1 plus1 plus
Bob Dylan
Plats: Olympen, Lund. Publik: 2200 (väldigt utsålt). Längd: Knappt två timmar. Bäst: ”Masters of war”, ”Tangled up in blue” och ”Love sick”. Sämst: Har svårt för ”Rainy day women”. Fråga: Vad tycker han egentligen om att harva ”Like a rolling stone” kväll efter kväll?

LUND. Ingen kväll med Bob Dylan är den andra lik.
  Det är hans styrka och hans svaghet.
  Humöret styr både låtval och utspel och klassiska kvällar blandas med axelryckningar.
  I går hamnade han mittemellan.

  Det måste vara både fenomenalt kul och oerhört krävande att spela med Bob Dylan.

Han ändrar hela tiden, på såväl setlistorna som versionerna av sina låtar, och det gäller att hänga med i svängarna.
  Ni som läste Bjurmans recension av Europapremiären i Zürich förra helgen ska veta att det hunnit hända en del under veckan och studerar man setlistor från andra gig på turnén kan det bara konstateras att allt, eller i alla fall en hel del, kan vara annorlunda i Göteborg redan i kväll.
  Så det faktum att jag, precis som gode kollegan Per, kan tycka att det var lite mer glöd och spänst och stadga i den show som gästade Sverige för två år sedan ska ni ta med en viss nypa salt. Alla har sin egen Dylan och det är således lätt att bli besviken.
  Det oförutsägbara torde också vara det som gör att det ändå ofta låter så vitalt och levande om låtskrivarnas låtskrivare och hans slipade band.
  Det uppstår ett sofistikerat, subtilt sjävsväng i det countryplonkiga Stratocaster-plockandet på tre gitarrer som ofta är väldigt läckert och synnerligen effektivt.

Och det är inga problem att rada upp rysare. Den snyggt lågmälda öppningen med ”Roving gambler”, en värdig, laddad ”Masters of war”, nya singelbomben ”Things have changed” och suggestiva ”Love sick” till exempel.
  Rakt igenom strålande.
  Sedan slarvas det en del också. Som i annars så ypperliga ”Forever young”. Eller ”Leopard-skin pill-box hat”, som här blir onödigt fyrkantig boogieriock.
  Och tja, jag tycker nog att Rolling Stones gör en betydligt vassare version av gamla bluesstänkaren ”Not fade away”, fortfarande.
  Så det får räcka med en trea även i kväll.
  Därmed inte sagt att ni får missa detta.
  För det är ju, som sagt, Bob Dylan.
Håkan Steen