|
  | |
|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Morten i A-ha:
Jag fick bölder av vår succé
Morten Harket i norska gruppen A-ha blev sjuk av berömmelsen. – Mitt färgseende rubbades och jag fick bölder på armarna, säger han till Aftonbladet. Den norska poptrion är tillbaka med ett nytt album efter sju års uppehåll. ”Minor earth/Major sky” har redan gjort dundersuccé i Tyskland. Nya skivan tog förstaplatsen Rakt upp på förstaplatsen på försäljningslistan. – Det har vi faktiskt aldrig upplevt förut. Vi var inställda på en placering på topp 10, säger sångaren Morten Harket, 40. ”Take on me” var låten som gav norrmännen ett genombrott över hela världen. Hysterin kring bandet var i stil med den runt Backstreet Boys i dag. På en presskonferens i centrala London tvingades polisen stänga av gatorna runt byggnaden när 7 000 fans stod utanför för att få en skymt av idolerna. – Jag tror hysterin hängde samman med tonårstidningarnas fokusering på oss, säger Morten. Han är fortfarande bitter på den ohämmade exponeringen. – En del tidningar skrev hur mycket som helst om mitt utseende och min berömmelse. Han kunde inte röra sig någonstans utan att bli igenkänd. Alla var efter honom. – Folk, folk, folk, folk. Överallt, hela tiden. Behovet från omgivningen är omättligt.  Hur påverkades du av det?– Den abnorma livssituation knäckte mig inte psykiskt. Men fysiskt. Vad hände?– Jag fick svåra infektioner på kroppen. Bölder över hela armarna. Smaklökarna blev förstörda. Färgseendet rubbades också. Jag kunde inte ta emot synintryck, allt blev platt. Ingen medicinsk förklaring – Jag kände mig gammal, väldigt gammal. Läkarna kunde inte ge någon medicinsk förklaring. – De upptäckte bakterier, men de visste inte hur jag kunde ha fått dem. Bara att mitt immunförsvar var helt utplånat, säger Morten. Han är säker på att hysterin kring honom var det som gjorde honom sjuk. – Det tömmer kraften ur dig, tar all livsenergi, säger han. Hur blev du kvitt besvären?– Jag lärde mig acceptera livssituationen. I dag accepterar jag inte vad som helst. När en person börjar känna igen mig, går jag undan, eller promenerar lite raskare. Jag tänker: ”Har jag tid att prata med den personen? Hjälper det mig att komma vidare, eller startar det en kedjereaktion?” Nu när ni blivit äldre är ni i alla fall inte längre intressanta för tonårstidningarna? – Otroligt nog har vi mött flera av dem nu också. |
|
