  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Ge mig en tvärflöjt – så ska jag gå ut och banka en stolpe
 Jethro Tull Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1600 (utsålt). Längd: Två oändligt långa timmar. Bäst: Ian Andersons ögonblick av humor. Sämst: Tja, hade jag en tvärflöjt här nu skulle jag gå ut och banka den mot en lyktstolpe, eller nåt. Fråga: Hur kan man döpa en platta till ”j-tull Dot Com”? Ett av rockhistoriens riktigt bisarra band, detta. Jethro Tull blev stora i början av 70-talet med en visserligen egen men tämligen motbjudande korsning av uråldrig folkmusik och progressiva hårdrockriff av det osvängigare slaget. Detta som botten för oändliga tvärflöjtsorgier signerade bandledaren Ian Anderson. Jag trodde Jethro Tull var ett minne blott, men plötsligt är de på Cirkus och folk jublar i bänkarna, alla kan refrängen till ”Thick as a brick” och det är faktiskt inte bara gamla entusiaster utan flera som rentav är yngre än mig. Förlorade Beta Band-fans, månne? Anderson har visserligen en rätt sympatisk, lätt självironisk humor (han låtsas gäspa när han säger ”bassolo”) och det hörs rentav vissa ansatser till bra låtar. Även organisten Andrew Giddings gör några snygga grejer. Men allt rasar gång på gång ihop med ett äckligt tjockt gitarriff eller den där jävla tvärflöjten. Fiendens musik, som sagt. Nu ska jag lyssna på Ramones. |
