  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Arab Strap gör ofta rätt svårslagen bakfyllepop. Men de är bäst på skiva, när man slipper se dem. Att Glasgow-bandet Arab Strap spelar en söndagkväll är en händelse som ser ut som en tanke. Deras långsamtgående, repetitiva pop, med drag av såväl Tindersticks småsunkiga barromantik som det fritt hållna gitarrdaller polarna i Mogwai brukar syssla med, erbjuder nämligen ett ganska perfekt soundtrack för söndagar. I alla fall de där när man vaknar upp som en figur i en Mike Leigh-film och med bakfyllans klarsynthet stilla tvingar sig att begrunda helgen som gått, vad man gjorde och inte gjorde och varför. Den som försöker formulera sådana tankar hittar mycket i Aidan Moffats texter, inte minst i de ofta chockerande rättframma loskorna på Arab Straps förra album, det uppmärksammade ”Philophobia”. Dock har bandet, egentligen bara en duo men på scen fyra man, väldigt svårt att göra konsert av sina låtar. De klarar sig visserligen bättre i denna intima miljö än före Tindersticks på Cirkus i höstas, men de är en grå samling musiker som ibland verkar tro att de står kvar i replokalen. Moffat är 25 men ser ut som en oduschad pubgubbe, vänder ofta ryggen mot publiken och sjunger ännu otydligare än på skivorna. Och där det långsamma, enkla och monotona i stereon kan generera både tankar och bilder blir det här ofta bara sövande. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-725 2000 fax: 08-600 01 77 |
|
Arab Strap