|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
|
Mitt i allt kaos av gästande stjärnor handlar det förstås ändå om film
Till sist är det ändå bra film det handlar om. Mitt i allt kaos av gästande stjärnor, skrikande fans, diskuterande cineaster, intervjuer och galafester så handlar det förstås ändå om film. Bra film, upplevelser som tar en med på en resa, av känslor och upplevelser. I dag visades kinesen Zhang Yimous nya, Vägen hem. En underbart vacker film, för oss som älskade hans Ju-dou, Den röda lyktan och de andra. Den utspelas i nutid, när en man från en storstad kommer tillbaka till sin familjs by långt ute på en snöig landsbygd. Pappan har dött, mamman vill att begravningen ska inramas av en gammal ceremoni. Inledningen och avslutningen är filmade i svartvitt. Det är Kina i dag, med en tipptopp ny fyrhjulsdriven jeep som kör mannen upp bland bergen. Men i en lång återblick berättas filmens egentliga historia, den om hur mamman och pappan möttes 1958. Den är i färg, och från det grått dystra dagens samhälle tar Zhang Yimou oss med på en magisk resa, full av kärlek. Och vilka bilder! Han är så skicklig på att berätta utan ord, och får publiken att le, skrattar och snyfta. Det är en film som rör och det är en resa värd att ta. Vägen hem är i tävling tillsammans med bl a Oliver Stones Any given sunday och Hurricane med Oscar-nominerade Denzel Washington. De har inte visats ännu, men den kinesiska filmen är bättre än Million dollar hotel, Signs and wonders och The beach, och lika bra som The talented mr Ripley, Man on the moon och Magnolia. Zhang Yimous gamla stjärna och livskamrat Gong Li är ordförande i juryn. Kan hon verkligen ge Guldbjörnen till sin gamle regissör? En söt detalj. I det fattiga huset där den slitna kinesiska kvinnan sitter och väver, långt, långt från städer, har hon två affischer på väggarna. Den ena har Titanic-bilden på DiCaprio och Kate Winslet, den andra är Back to Titanic-affischen. Båda gör reklam på kinesiska för James Horners soundtrack. BERLIN 14 februari Festival och filmstjärnor och glamour. Det betyder fester. Och festerna kan vara de hetaste platserna på en filmfestival. Inte för att de är så kul att vara på, utan för att alla som inte kommer in tror att de är kul att vara på. Drömmen om Festen är bättre än själva partyt. Och visst finns det något kittlande i att gå omkring och sippa på ett glas vitt vin i samma rum som Gwyneth Paltrow, eller se Leonardo DiCaprio hugga in på buffeten medan han småskojar med sina kompisar. Berlin har haft ett par sådana rejäla fester, med massvis av folk som trängs utanför och inte kan komma in, polisbilar och kravallstaket, gigantiska strålkastare som spelar upp mot den berlinska natthimlen. För The Beach hade en stor industrilokal byggts om så lik en thailändsk strand som det gick. Eldar, dansande kvinnor, scen med livemusik, högljutt disko och tyska transvestiter i sensationella kreationer. Det kändes Cabaret och show, och det fanns massvis med thailändsk mat vid flera stationer. Leonardo DiCaprio och de andra stjärnorna fanns inne på en VIP-avdelning, avgränsad med bambuväggar. För The talented mr Ripley hade hela rådhuset i Schöneberg gjorts om till festlokal. Italienskt tema eftersom filmen utspelas i Italien. Vi på Aftonbladet jobbar så mycket att vi sällan hinner festa. Därför bad jag Gunnar Rehlin, en rejäl filmkännare och buffet-veteran som jobbat bl a för Filmkrönikan, att bedöma de olika festerna. Han hade, förstås, dessutom varit på en mer intim tillställning som inte vi andra fick gå på. GUNNAR REHLINS FEST-BETYG: Mykrahöfdinginn ![]() - Exklusiv, bara 20 personer hemma hos isländska ambassadören. God mat, riktig mat, inga sådana där äckliga isländska specialiteter som de hade på Göteborgsfestivalen. Stannade: Ca 90 minuter. The Beach - Fantastiskt arrangemang, men lite för mycket folk. Maten var otroligt fin, men jag hade ju redan ätit på den isländska festen. Stannade: Ca 45 minuter. The talented mr Ripley ![]() - Ganska OK, men alldeles för mycket folk och trångt. Maten var inget särskilt, det var bara mackor. Träffade Matt Damon. Stannade: Ca 120 minuter. BERLIN 13 februari Det är inte bara filmarna som imponerar i Berlin. Det gör också arkitekterna. Berlin har länge varit en byggarbetsplats, och nu skjuter skryskraporna mer i höjden än någonsin. Återföreningen av öst och väst, det gigantiska arbetet med att åter göra Berlin till de tyska huvudstaden. Och inte minst arbetet med filmfestivalen. Berlins festival fyller 50 år, och den har ägt rum med en händelserik politisk nutidshistoria i bakgrunden. I år har festivalen flyttat till Potzsdamer plats, en gång ett centrum i den tyska storstaden. Under kalla krigets dagar var det en stor ödemark, ett ingemansland med kilometer efter kilometer av tomhet. I Wim Wenders Himmel över Berlin stapplar en en man omkring på den där ödetomten och försöker hitta det gamla torget. Han lyckas inte. Nu är det uppbyggt igen. Med filmpalats och hotell och shoppinggalleria. Det ser naturligtvis inte alls ut som förr. Nu är det hus som liknar spännande segelbåtar eller nya glassorter. Och runt omkring byggs det för fullt. På det öde landskap som en gång var muren reser nu storfinansen sina gigantiska palats. Det är en omtumlande tid för berlinarna. Och häftigt att se. För oss som jobbar innebär det också att vi åker fram och tillbaka i den tyska storstaden för att fånga en film här, en intgervju där, en stjärna där. Vi har hört talas om genren road movie. Det här är en road festival. BERLIN 12 februari En dag i DiCaprios tecken. Vi var några, ett 60-tal journalister, som fick chansen att sitta i samma rum som stjärnan. Vi var indelade i tre grupper, han gick mellan rummen tillsammans med de andra i nya filmen The beach. De som ordnar intervjuerna tycker att alla journalister ska vara lika intresserade av producenten och manusförfattaren och de okända franska medskådespelarna. Men det är vi nog inte. Men alla sitter av sina timmar med de andra för att få en chans att ställa några frågor till DiCaprio. I söndagens tidning kommer intervjun med superstjärnan. Som är idol mot sin vilja. Han gjorde en massa bra roller i en massa bra filmer innan han bytte inriktning ett tag och gjorde Titanic. För att pröva en annan sorts film. Men nu är han mest förknippad med den, och rollerna i Lasse Hallströms Gilbert Grape och Basketball diaries har hamnat i bakgrunden. DiCaprio själv tänker envist kämpa på för att hamna i den sortens filmer. Och inte behöva bära oket av att vara mest känd och tjäna mest. Utanför hotell och bioigrafer och festivalpalast stod unga fans och skrek efter DiCaprio. Så unga att de inte ens kan se The Beach när den får premiär. I USA har den fått vuxen-censur, och i Sverige blir det självklart 15-årsgräns. Vad säger du till dina fans som är för unga för filmen, frågar en reporter på presskonferensen? - Dom får väl låta bli och se den, svarar DiCaprio. Också ett sätt att göra reklam för sin film. BERLIN 11 februari I dag såg jag en film. Det borde naturligtvis vara självklart med minst en film om dagen på en filmfestival. Men det är det inte alltid. Folk är så upptagna av affärer och interjuver och marknadsföring och allt det där som ska fixas utan att filmen ens är färdig. Filmen jag såg är "Signs and wonders", Stellan Skarsgårds nya drama. Han spelar en amerikansk affärsman i Aten som är lyckligt gift, men ändå tramsar runt med en annan kvinna. Hans ledstjärna i livet är tecken. Han tolkar olika sammanträffanden så att de har betydelse för vardagslivet. Han har fel. Dagens roligaste intervju gjorde jag med Gloria Stuart, den äldre kvinna som spelade Rose i nutid i Titanic. Hon berättade att hon kollade med Kate Winslet och hennes sätt att jobba för att de skulle göra en likartad rolltolkning. Efter "Titanic" har erbjudanden om roller strömmat in. Hon har sagt nej. Ibland för att de är för dåliga, ibland av andra skäl. Gloria Stuart är med i Wim Wenders The million dollar hotel mot bl a Peter Stormare och Mel Gibson. Hon var en etablerad stjärna redan på 1930-talet, när hotellet som nu är slum faktiskt var ett fint hotell på riktigt. Gloria Stuart är 89 år. Hon tackar nej till roller som gullig gammal dam för att de är trista. Men i Wim Wenders film är hon en fattig baglady. Det var kul. Att möta sådana som Gloria Stuart gör filmfestivaler roliga. BERLIN 10 februari Nu höjs temperaturen sakta. Fler och fler filmstjärnor kommer till den tyska huvudstaden. Och våra svenska stoltheter har redan kommit förbi och hejat. Steelan Skarsgård är här för att prata om filmen Signs and wonders, och har inget emot att slappa och snacka en kvart extra. Svenska skådespelare ligger högst på stjärnor som tar det lugnt. Svenskar hetsar aldrig upp sig över misstag och förseningar. I dag kom amerikanarna för fräna krigssatiren Three kings. George Clooney, Ice Cube och Mark Wahlberg gav alltid under den intensiva underhållningen i Film Palats. Sen kväll. Mycket uppståndelse. Torsdagens svenska höjdáre var Tsatsiki, morsan och polisen. Filmen invigde barnfilmsfestivalen under stort jubel. Det ordnades också en fest till Tsatsikis ära. Svenska Filminstitutet bjöd på fest på en italiensk restaurang, men hade underskattat ingtresset för gratis mat. Filmjournalister och filmarbetare från hela världen mötte upp för en buffet av pasta och italienska läckerheter. Bara att hoppas att filmen möts av samma sug. Återkommer i morgon med längre rapport från filmfestivalens prång och kulisser.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-725 2000 fax: 08-600 01 77 |
|
Posh Spice blir Lara Croft i ny film?
Snart möts Spears och Aguilera i Grammy-finalen
FILMFESTIVAL I BERLIN
|