|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
|
Hårresande
trist inledning,
Pet Shop Boys
Pet Shop BoysPlats: Globen, Stockholm. Publik: Sådär en sex tusen. Längd: Drygt 2 timmar, inklusive 20 minuters paus. Bäst: New York City Boy och Always on my mind. Sämst: Den trista inledningen. Inte den rekordartat spektakulära supershow det viskats om. Men bra ändå. Till slut... Den häftigaste showen i historien, har den här Pet Shop Boys-föreställningen kallats på förhand. I själva verket är det inte ens den häftigaste man kunnat se i Globen det senaste året. Dekoren, i huvudsak en ambitiöst designad filmduk i två delar som får mig att tänka på hockey-VM-loggor från början av åttiotalet, är visserligen rätt snygg. Men thats it. Ingenting anmärkningsvärt händer i vare sig ljus- eller rekvisitaväg. Något snopet. Inledningsvis förefaller det som att också det musikaliska framförandet ska bli en präktig besvikelse. Den första timmen är faktiskt riktigt dålig. Riktigt seg. Den brittiska superduon hafsar ur sig gamla hits i versioner som inte bara brister i engagemang de är direkt platta. Can you forgive her och Being boring hör på skiva till mina absoluta PSB-favoriter, men livetappningarna stinker. Den ena går fort, den andra för sakta. Bägge är helt tömda på energi och lyster och sväng. Gäspningarna vänds dock till leenden efter nio långa nummer. Då gör de en sprakande svängig New York City Boy, tätt följd av en Left to my own devices med samma slags studs.Därefter väntar något olägligt en paus, precis när showen lyft. Men det gör inte så mycket. Gay-ikonerna fortsätter i samma stil när de återkommer och lyckas runda av i triumf. Särskilt imponerar en rent furiös Always on my mind, en stilfull Its a sin, delvis ihopvävd med I will survive, oväntat snärtiga Shameless och mäktiga finalversionen av Go west som alltid extatisk och djupt vemodig på en och samma gång.
Men de lät oss tvivla länge... Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-725 2000 fax: 08-600 01 77 |
|
|