|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Förtrollande –
men skåpmat
Joe Labero – magic masterCirkus, Stockholm. Nog är det cirkus alltid. Och rockshow och dans och bondkomik. Joe Labero blandar allt i en spektakulär show. Har du inte sett honom? Rusa till Cirkus. Men vi som sett honom många gånger känner igen oss. På gott och ont. Joe Labero gör en mycket proffsig magisk show. Växlar klokt mellan stora nummer med musikaldekor, rockmusik och horder av dansare till små nummer med mynt. Han, och regissören Mikael Hylin, har fulländat den här sortens magi, och gjorde det redan med långköraren på Berns när 90-talet var ungt. Visst finns det variationer, men i grunden är det samma upplägg. Och många gånger samma nummer. Vattnet från Indien rinner fortfarande oupphörligt, och det finns fortfarande folk som inte kan se vilken hand han döljer pappersservetterna i. Magiskt. Cirkus har byggts om, och Labero utnyttjar lokalen perfekt. De stora numren är imponerande, och close up-magiken fungerar tack vare rejäla tv-skärmar. Hela vägen från Djurgårdsbron var kantad med marschaller på premiärkvällen, en kilometer skicklig specialeffekt. Det är inte mycket som ändrats sedan säsongen i Göteborg, men föreställningen känns tätare nu. En del av skämten sägs kanske lite väl rutinerat och en del ordvitsar är förfärande bleka. Men det kommer alltid snabbt ett nummer där någon försvinner i en låda eller pressas ihop till oigenkännlighet. Bäst av dansnumren är ett med jättelika gummiband i neonfärger som gnistrar i mörkret. Och alla illusioner blir bättre när folk som Chris Isaac sjunger i bakgrunden. Kitsch och glimten i ögat, till musik som doftar agentfilm.
Men andra, tredje, sjunde gången. . .nja, där får var och en känna var lagom dos ligger. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-725 2000 fax: 08-600 01 77 |
|
