Jagland illa ute
Förlorarna i det norska kommunvalet, som avgjordes i går, blev prognosmakarna. De upptäckte inte underströmmarna i väljaropinionen, underskattade mobiliseringens betydelse och pekade tidigt på kvällen ut partier som vinnare när de i själva verket var på väg att förlora och stämplade partier som klarade sig hyggligt eller till och med bra som förlorare.
   Rapporterna från måndagskvällens röstsammanräkning var ytterst förvirrande och delvis motstridiga, men det verkar som om högerpartierna hade medvind.
   Arbeiderpartiets ordförande, förre statsministern Thorbjörn Jagland har varit valets huvudfigur, trots att det inte var fråga om ett stortingsval. Han har framställts som en tönt och en förlorar. En rad lokala s-politiker ifrågasatte till och med mitt under valspurten Jaglands ställning som partiledare.

Gjorde bra ifrån sig
Jagland, denne sympatiske man, gjorde väl ifrån sig särskilt under valrörelsens slutskede men lyckades inte hålla arbeiderpartiets på rätt sida om 30-procentstrecket. Med 28 procent får arbeiderpartiet nu sitt sämsta resultat på årtionden, och en ny debatt om Jaglands framtid blir ofrånkomlig.
   Valet borde också bli en tankeställare för regeringspartierna, kristelig folkeparti, centerpartiet och venstre. Inte minst kristelig folkeparti har anledning fundera över framtiden. I stortingsvalet 1997 noterade KrF 13,7 procent. Nu blev det cirka 10.
    Statsminister Kjell Magne Bondevik är KrF:s affischman och har som sådan belönats med mycket och i huvudsak positiv publicitet för partiet, men det har inte hjälpt. Det duger inte heller i Norge att lova runt men hålla tunt. Regeringen Bondevik går politiskt och moraliskt försvagad in i förhandlingar om nästa års budget.

Räknade med en storseger
   Högerextrema och populistiska fremskrittspartiet räknade med en storseger, men stötte välförtjänt på patrull. Höyre ser i gengäld ut att ha övervunnit sin långa och djupa kris och kan på nytt bli ett parti att räkna med. Med ett valresultat på drygt 20 procent överträffar de norska moderaterna siffrorna från förra kommunvalet och jämfört med stortingsvalet 1997 är 20 procent en betydande framgång. Höyre har åter etablerat sig som Norges näst största parti.
   Arbeiderpartiet är dock alltfort i särklass störst. Frågan är varför varken detta eller det nästa största partiet ska ha ett rejält inflytande över den politiska ledningen av Norge.
   Regeringen Bondevik är svag och kraftlös. Norge behöver och förtjänar en bättre ledning.