 |
 |
|
|
|
| Onsdag 13 maj 1998 |
Nu börjar illegala jakten på lodjur
Men även områden där det inte finns renar blir förbjuden mark för gemene man. Inom den avlysta delen tillåts bara renägare att köra skoter och motorcykel. Där allmänhetens vaksamma ögon motas undan blir det fritt fram för tjuvjägare. Detta är i sig ingen nyhet – lagbrotten sker i samförstånd och i det tysta – men för andra året i rad delar Naturvårdsverket ut frikostiga skyddsjaktstillstånd till landets renägare. 170 djur, oavsett ålder och kön, ska ”decimeras”. Ingen vet i dag hur många lodjur det finns i Sverige! Naturvårdsverket menar att antalet är ”mellan 1 000 och 1 500”. Det stora spannet – plus/minus 50 procent – visar att siffrorna är mer gissning än vetenskap. Naturvårdsverket lovade förra året att denna vinters skyddsjakt skulle baseras på trovärdiga inventeringsunderlag. Det underlaget finns ännu inte. Genom starka särintressen, som företräds av renägare och jägare, blir inventeringarna mer en avspegling av dessa gruppers önskan att decimera rovdjuren än ett seriöst räknande av antalet befintliga djur. Under 1900-talet har lodjursstammen redan skjutits sönder två gånger och vi kan mycket väl hamna där igen. I de renskötselområden där lodjuret har haft sina starkaste fästen har reduktionen de två senaste åren varit så stor att stammen i dag inte betraktas som stabil. Trots god tillgång på föda i södra Sverige finns där mest strödjur och endast enstaka föryngringar förekommer. Miljön misstänks vara alltför störd för reproduktion, ändå är det där Naturvårdsverket föreslår att en kommande ökning ska tillåtas ske. Lodjurstammen har visat sig vara mycket jaktkänslig. En drastisk reducering av populationen minskar den genetiska variationen och ger en uppenbar risk för inavel. Stammens nuvarande storlek betraktas som liten ur bevarandeperspektiv. Resultatet av de senaste årens oreserverade skyddsjakt kan betyda att stammen redan är sönderskjuten. För ett långsiktigt artbevarande bör man, enligt erkänd genetikforskning, tillåta att populationen växer till 3 000–4 000 individer. Rennäringen, som industriellt sprider hundratusentals renar i rovdjurens ursprungliga marker är – av ekonomiska skäl – starkt negativ till rovdjur. Förutom jakttillstånd får renägarna betalt både för att tolerera och inventera rovdjuren. Drygt trettio miljoner kronor fick samebyarna (ekonomiska föreningar med renskötsel som näring) dela på sedan de själva (!) uppskattat antalet rovdjur i renbeteslandet. Att det råder rena Vilda Västern i våra fjällområden understryks av den bedrift som Jovenvaeries sameby i Jämtland stod för under förra vinterns skyddsjakt: 18 skjutna lodjur mot de åtta rekommenderade.En rovdjursinventerare, tillika jägare, med uppdrag av Jämtlands länsstyrelse, förklarade nyligen stolt i länspressen att 60 lodjur var legalt avlivade, men minst lika många illegalt! Av förklarliga skäl finns ingen statistik att tillgå på den mycket omfattande illegala jakten. Ändå vore det rimligt att den räknades in i jaktkvoten, så länge myndigheten inte klarar att övervaka lagarnas efterlevnad. Den illegala jakten på rovdjur, som sannolikt ökat under senare år, tyder på att renägare och vissa jägare tolkar de mycket generösa skyddsjaktstillstånden som ett tyst medgivande från myndigheternas sida att ta lagen i egna händer. Den fällfångst som bedrivs, från och med slutet av november till slutet av april, beskrivs som kvalificerat djurplågeri. Då djuret gått i fällan känner det panik och börjar sina utbrytningsförsök. De djur som skickas till Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) i Uppsala har blodiga tassar, många saknar klor, även tänder kan vara avbrutna eller saknas och träflisor påträffas i magen. Fällan ska kontrolleras en gång per dygn, men som en ortsbo sa till mig: ”Har du gått ut i ur och skur i tjugo dagar och är bakfull nästa dag så får fällan stå.” Förra året gick hälften – drygt 40 – av de legalt avlivade lodjuren denna kvalfyllda död till mötes. Naturvårdsverket skriver i årets jaktbeslut att det har tagit del av SVA:s rapporter om de skador lodjuren uppvisar och som orsakats av fällfångst. Trots vetskapen ger verket som ska vårda naturen åter klartecken till den grymma jaktmetoden. Parallellt med fällfångsten bedrivs skyddsjakt med hjälp av skoter. Med hjälp av motorfordon får skytten spåra, förfölja och ringa in lodjuret. Dock får han inte skjuta från fordonet. Men när – och om – vederbörande faktiskt stiger av sadeln blir en moralisk fråga av underordnad betydelse i en folktom vildmark. Speciellt för den jägare vars enda syfte med naturupplevelsen är att avliva ännu ett lodjur. För många hobbyjägare har lodjursjakten utvecklats till en troféjakt. SVA har, som ett resultat av vinterns skyddsjakt, tagit emot cirka 130 flådda kroppar. Dessa saknar inte bara päls utan även klor – för troféns skull. Enligt SVA brister jägarnas biologikunskaper, ofta anger skytten fel kön. I spåren av denna jakt lämnas fjolårsungarna åt sitt öde. Avkomman är helt beroende av honan långt fram på vårvintern för att skaffa föda och för att lära sig jaga. Den bakspårning som reglerna föreskriver är en svår uppgift när det gäller lodjursungar. Dels kan det vara dåliga spårningsförhållanden på grund av vädret i fjällområden, dels har lodjursungar egenheten att sätta tassarna exakt i honans avtryck. Det är därmed i många fall omöjligt även för vana viltspårare att se om honan har ungar! Slutligen förutsätter bakspårning att jägarens omsorg om eventuella lokattsungar är större än om den egna tiden och bekvämligheten. Jägarförbundet sprider – propagandistiskt – den obestyrkta uppgiften att rovdjuren ökar snabbt. Förbundets ordförande Bo Toresson, erbjuder Jägarförbundets hjälp med inventeringar – i utbyte mot lodjursjakt! Trots ett jaktuttag 1997 på 92 000 älgar och 250 000 rådjur vill Jägarförbundet – vars medlemmar jagar för nöjes skull – inte dela med sig till den som jagar för livet. Skrämmande är att Sverige – den blygsamma lodjurspopulationen till trots – har Europas största stam! Därigenom har vi ett särskilt ansvar. Den svensk-norska populationen kan, enligt studier vid Oslos universitet, upprätthålla en unik genetisk variation.Genom internationella konventioner har vi förbundit oss att skydda lodjuret. EU-kommissionen har redan uppmärksammat att vi inte lever upp till avtalet och Sverige har därigenom dragit på sig kritik. Men i stället för rättning föreslår Naturvårdsverket nu att lodjuret ska klassas i en lägre skyddsklass, för att därigenom bana väg för mer jakt! Frågeställningen om rovdjurens framtida vara eller icke vara handlar i grunden om vår syn på naturen och miljön – oberoende av om vi bor nära naturen eller i en stad. Vi måste överväga om vi ens har rätt att ställa frågan och – i så fall – med vilken rätt? Ytterst handlar det om respekten för liv. Christina Lindberg
|
Trots att EU-