Tisdag 12 maj 1998

Datachefen fick sparken – metallarna var bättre! ARVIKA. Stora gnistor slår upp från eldarna inne på ”smältan”. Det är varmt, skitigt och slamrigt. Jag hör knappt vad grabbarna säger. Den särpräglade dialekten gör det inte lättare.   På Arvika gjuteri görs växellådehus och andra tyngre komponenter till Volvos och Scanias lastbilar. Den hundraåriga industritraditionen blandas i dag upp med senaste tekniken.   Den som tror att IT bara är förbehållet tjänstemän på kontor misstar sig. Här på Arvika gjuteri står datorerna mitt bland killarna och tjejerna på golvet.   – Vi lär oss mer och mer genom datorn. Det blir mycket intressantare att smälta nu. Vi lär oss metallurgi lika bra som dem på labbet, säger Torbjörn Bohm på smältningen.   Hans ögon lyser av förtjusning när han visar mig det senaste datorprogrammet som mäter järnets egenskaper. Jag förstår inte mycket av alla staplar och diagram, men jag förstår att han förstår. Och det är just det: att få förstå. Kunskap ger både inspiration och makt.   ”Leve valfriheten! Välj fritt mellan ABC 800-modeller” står det på en dekal inne i manöverhytten på smältverket. Den är förmodligen någon gång från 1980-talets början.   Det var då Metallklubben på gjuteriet bestämde sig för att köpa in en dator, en ABC 800. Beslutet togs efter strid. Många klubbmedlemmar tyckte det var för dyrt och förstod inte varför metallare skulle ha dator.   – Men tekniken kom och vi ville lära oss mer. Vi gick på kurs. Det var inte lätt för vi hade ju bara en dator, berättar Torbjörn Lind från klubbstyrelsen och en av IT-entusiasterna på gjuteriet.   I slutet av 1980-talet drev Metall visionen om Det goda arbetet. Gamla hierarkier skulle bytas ut mot platta organisationer. Industriarbetet skulle bli målstyrt och bygga på grupporganisation.   Metallarna på Arvika gjuteri såg tidigt hur informationstekniken kunde underlätta för Det goda arbetet. Men företagets dataavdelning var motståndare.   – Vi var ”amatörer som la sig i”. Men dataavdelningen ville satsa på helt fel grejer, tyckte vi, administration och sånt. Vi ville använda datorerna för att underlätta produktionen, säger Torbjörn Lind.   Killarna lärde sig programmering och fick kontakt med forskare vid Lunds universitet. Metallarna byggde upp ett datasystem för produktionsprocessen för hela Arvika gjuteri. När de sedan ville koppla ihop det med företagets datasystem reagerade datachefen negativt: ”Vad ska vi lära folk data för. Då tar de bara jobbet från mig”.   Men datachefen fick sparken. Företagsledningen valde metallarbetarna.   – Vi hade kunskap om produktionen och kunde därför lägga upp ett datasystem som var användbart, säger Torbjörn Lind.   Han och hans metallkamrater utbildar nu IT-ansvariga i de olika produktionsgrupperna.   –Alla tjänstemän kommer också till oss, när de behöver hjälp med datan, säger Lars-Ove Trygg som ansvarar för IT-frågorna på formningen. Han och Torbjörn håller på med ett nytt projekt nu – ett planeringsprogram för produktionen.   Problemet är att det inte finns datorverktyg som utgår från Det goda arbetet. Systemen bygger på att det finns en planerare, en hierarki. Men här är det arbetarna själva som planerar produktionen.   – Vi vill aldrig tappa idén med grupporganisation. Därför får vi göra våra egna, lite hemslöjdsaktiga, datasystem, förklarar Torbjörn Lind.   Metallklubben får dock slåss mot en trög företagsledning som ännu inte förstått att hoppa på IT-tåget.   – De kan inte ens fixa fram en utbildningslokal till oss, suckar Torbjörn Lind.   På Arvika gjuteri byggs något så ovanligt som en IT-strategi nerifrån. Det är facket som har greppet om teknikutvecklingen. Helle Klein