Kul figur i partiprogrammen?
Yvonne Hirdman får en glimt i ögat. ”Vad ska det bli av detta vackra lilla ord som ligger i var mans mun?” säger hon. ”Feminismen har blivit en kul figur som hoppar runt i alla partiprogram.”
  Vänsterpartiet talar om könsmaktsstrukturer och patriarkat. Folkpartiet talar om rättvisa åt kvinnor. Socialdemokraterna talar om genusordning. Har feminismen slätats ut? Eller tar den bara steget in i partipolitikens medvetande?
  Yvonne Hirdman är ambivalent. Som feministisk forskare och expert på arbetarrörelsens historia vet hon att den socialdemokratiska kvinnokampen sällan varit frivillig. Maktens män har känt sig tvingade till jämställdhet.
  ”I ett demokratiskt samhälle kan vi inte förbjuda kvinnan att lönearbeta”, konstaterade ledande, manliga socialdemokrater 1930. Rätten till arbete var ju trots allt grunden för människovärdet.

Men tro inte att kvinnor fick lönearbeta på samma villkor som män. När kvinnan äntligen kom ut på arbetsmarknaden var det till en ny plats, med ett tydligt uppdrag. Hon skulle utjämna skillnaderna mellan samhällsklasserna. Kvinnans slit i den offentliga sektorn var grunden för den generella välfärden. Mäns arbete har aldrig behövt motiveras på motsvarande sätt.
  Ändå har Hirdman svårt för dem som säger att den socialdemokratiska feminismen bara är ord. ”Jag bjuds till kursgården Bommersvik för att tala med män om genussystemet. Det ligger något oerhört fascinerande och mobiliserande i det.”
  Fortfarande är det något hederligt med politiska manifest, hoppas hon. Har man sagt a får man minsann säga b. Löften förpliktigar.

Jag tänker på mina feministbekanta. Just nu diskuterar vi huruvida biologismen - som förutbestämmer män och kvinnor till olika roller beroende på gener och hormoner - ens är värd att bemöta. Nej, säger flera av mina kompisar. Biologisterna är hopplöst efter. De fattar inget av den nya tiden.
  Jag tvivlar. Särartstänkandet finns överallt. Den naturliga kvinnligheten har länge definierats. Nu är det dags för manligheten. En växande mansrörelse söker efter mannens innersta, goda väsen.
  Skillnaderna mellan könen är en hel industri. Barnmorskor, ledarskapskonsulter och komiker - alla pratar de om särart. ”Det har blivit en marknad. Man kan göra pengar på det. Jävlar vad man kan göra pengar på det”, säger Yvonne Hirdman.

Här ser hon den största faran med den växande feminismen. Idén om att låta människor vara just människor, inte sina kön, riskerar att slå över i en könskonserverande kultur som motverkar jämställdhet.
  Kristdemokraternas falska ”etiska feminism” bildar exempel. Om det inte längre går att blunda för de könsrelaterade orättvisorna, kan man åtminstone försöka förklara dem. Särartsivrarna undviker konflikt. Trygga i sitt kön blir alla glada och lyckliga.
  Kvinnorörelsen balanserar på linor. Det gäller att synliggöra mäns och kvinnors olika villkor utan att för den skull låsa fast människor i könsroller. ”Ju mer man pratar om kön, desto mer skapar man särart”, säger Yvonne Hirdman.
  Släpp inte människan bakom könet ur sikte.

Publicerad: ONSDAG 30 MAJ 2001