Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetLedare
SÖNDAG 29 OKTOBER 2000
 
  

322 FRITT FALL PÅ BÖRSEN Ericssons vd Kurt Hellström hade en tung dag den 20 oktober. När beskedet om Ericssons rekordvinst kablades ut, ledde det sekundsnabbt till börsras. Bara framtidens svikna förväntningar på mobiltelefonerna räknades.
Foto: PONTUS HÖÖK
Utbränd ett modeord – vilken lättnad
Text: Lena Askling Fredagen den 20 oktober skar den elektroniska flockens Ericssonskri genom varje nyhetssändning. Fritt fall för Ericssonaktien. Börsras! skrek löpsedlarna.
   Jag vet inte varför Karl Vennbergs diktstrof, som jag en gång lärde mig av Olof Palme men sedan nästan glömt, rann upp i mitt huvud just den dagen. Den handlar ju om något helt annat, mycket större. Om människans existentiella ensamhet.
  Men någonstans finns ett samband mellan höghastighetssamhällets torftiga ekonomism och vår tids vilsen- och ensamhet.
   Plötsligt blev hyperkapitalismen verklig, börsens självuppfyllande panik synbar och den elektroniska flockens abnorma beteende uppenbart. Det hände här och nu. Vi kunde alla se att när beskedet om Ericssons rekordvinst kablades ut, ledde det sekundsnabbt till börsras. I samma ögonblick som den oväntat höga vinsten offentliggjordes, var den passé. Bara framtidens svikna förväntningar på mobiltelefonerna räknades.
  Är 2000-talets människor galna?

Allting – politik, medier, kulturliv och mänskliga relationer – har smittats av börsens värderingar, högt uppskruvade tempo och snabba avkastningskrav, skriver den tänkande journalisten Björn Elmbrandt i sin bok om hyperkapitalismen.
   Varje dag rapporterar medierna om tempot och kraven som leder till utbrändhet och stress. Kvinnor i den offentliga sektorn är mest utsatta. Sjukskrivningarna har ökat med 24 procent, långtidssjukskrivna kvinnor med 84 procent. Barn drabbas av stress med symptom som påminner om åldrande snarare än utveckling. Unga människor i IT-branschen, chefer på höga poster, alla sägs gå in i väggen. Utbrända.
  Jag måste erkänna att jag kände lättnad när jag, samma dag som Ericsson föll, läste professor Marcello Ferrada-Nolis debattartikel om utbrändhet i Dagens Nyheter.
  Utbrändhet är mest en modetrend och det är osäkert om den ens existerar som vetenskapligt begrepp, hävdade professorn beskt. Han underkänner det myckna talet om arbetsrelaterad utbrändhet och tror, på basis av en rad undersökningar och rapporter, inte att kvinnor har det värre på jobbet än män.
  I stället pekar han på att den upplevda stressen utgörs av en totalsumma av stress och krav i alla livsmoment: jobbet, familjesituationen, fritiden, åldrandet. Och resonerar om att utbrändhet antas drabba dem som jobbar för mycket och kan bli en sorts förtjänsttecken som visar på flit och arbetskapacitet. Något som är lätt att välja – för både patient och läkare.
   Folkhälsokommitténs ordförande Margareta Persson säger samma sak: Utbränd är ett modeord. Ohälsa beror på många olika saker.
   Det finns en tendens att bagatellisera, till och med förlöjliga och förneka sjukdomar som främst drabbar kvinnor. Jag gör det inte, men tror ändå att Persson, Ferrada-Noli och Elmbrandt har rätt. Det är summan av alla kraven som räknas. Och då finns det hopp. Då kan vi ta vårt liv i egna händer, förändra och laga skärva för skärva.

I höghastighetssamhället håller människan på att tappa herraväldet inte bara över naturen, miljön, klimatet utan också över sig själv. Utkastad ur lustgården, berövad sin tro på det klasslösa samhället och fångad i ekonomismens avkastningskrav har kunskapen att leva i samklang med sin livscykel och naturen tappats bort.
  Upplevelsen av utbrändhet har också en grund i bristen på tydliga värderingar, etik och moral. När rätt och fel inte är självklart och varken bibeln eller lagen säger hur vi ska förhålla oss till klonade får, genmanipulerad mat, buggning och IT-porr behöver vi nya facit. Värderingar som inte handlar om att vinna herravälde över världen och ekonomin, utan om att bli herre över oss själva.

Vi måste betvinga den kortsiktiga girigheten och vårt eget habegär som driver oss att utarma både världen och våra liv, och handla utifrån insikten om nödvändigheten av helhet och långsiktighet. I ditt och mitt liv, och i världen.
  I utbrändhetens och börsrasens månad borde vi lyssna på miljökämpen Rolf Edberg. I Brev till Columbus skriver han: ”Det har hunnit bli sent på jorden, Senor Almirante. Men ännu inte för sent; om vi bestämmer oss för att leva på jordens villkor.”


epost:
ledare@aftonbladet.se
telefon: 08-725 2000
fax: 08-562 528 17


Här finns länkarna till ledarsidans artikelserier

   

 
  FLER LEDARARTIKLAR