Dags att plocka ned vedstapeln
HELSINGFORS.
Klockan två på natten på finlandsbåten rasade ett gäng berusade östgötar i tjugoårsåldern förbi utanför hytten. För dem hade festen knappt börjat. En trappa ned spelade ett coverband dansmusik för den lite ”mognare” publiken.
  Allt är sig likt. Förra gången jag reste med finlandsbåten, det var nästan tio år sedan, tillbringade jag kvällen tillsammans med 200 berusade finnar som sjöng On Routsalainen till en karaokemaskin.
  Allt är sig likt. Ändå är ingenting detsamma. För tio år sedan var den båten vår främsta, ja, nästan enda port mot öster, och den passerades i första hand för att köpa billig sprit. En snabb vända ut på kajen i Helsingfors och så lika snabbt hem igen.
  Finland var en skugga, och de andra länderna kring Östersjön existerade knappt.

   Det har hänt en del sedan dess. Finland har haft en ekonomisk utveckling som slagit den svenska, och länder som Estland, Lettland och Litauen, som tidigare var vita fläckar på kartan, har fått liv igen.
  I dag går det flyg- och båttrafik över Östersjön i en omfattning som varit otänkbar för bara tio år sedan. Varenda svensk kommun med självaktning har en vänort i Baltikum. Skolklasser reser åt båda hållen över Östersjön på studiebesök. Nästan alla organisationer och kyrkliga samfund har biståndsprojekt eller andra former av samverkansprojekt i de baltiska staterna. De nordiska fackliga organisationerna har över 200 projekt i området. Olof Palmes Internationella centrum administrerar ytterligare ett trettiotal. Forum Syd har 47. Och det är bara ett axplock.
  Allt fler svenska företag har också hittat vägen över havet. Under perioden 1995–1999 motsvarade exporttillväxten till länderna runt Östersjön storleksmässigt hela den svenska exporten till Österrike.
  Av dessa kontakter har det blivit en folkrörelse, som i dag engagerar tiotusentals människor, organisationer och företag. De gamla banden återknyts.

   Ändå vet vi så lite om dessa länder. På något sätt har det folkliga engagemanget aldrig nått offentligheten. De stora tidningarna och etermedierna gör visserligen nedslag, men bevakningen av Öst domineras av andra mediala figurer: maffian, fattigdomen och miljöförstöringen.
  Inte människorna. Inte vardagen.
  Kanske är det vår kvardröjande bild av detta Öst, som fått den estniske författaren Emil Tode, att tala om de baltiska nationerna som ”länderna bakom vedstapeln”. När muren föll öppnades enorma möjligheter till integration och närmare samarbete. Europa skulle bli ett igen. Men när muren rasat stod en hög med ved kvar, staplad av fördomar och verkliga skillnader i språk, kultur och ekonomi.
  Det har tagit tio år, men kanske håller Finland, Sverige och de baltiska staterna nu sakta på att vävas samman till en levande region. Det är på tiden att vi plockar ned den där vedstapeln.