|
|
Tala tydligt
om Palestina
Om det finns ett ögonblick när det är viktigt att Sverige ställer upp för folkrätt och FN-resolutioner är det nu.
Regeringen ska inte tiga om folkrätt och
FN-resolutioner
|
Just när krigstillstånd råder mellan Israel och palestinierna, har regeringen valt att inte längre tala klart och högt om bakgrunden. Det man tidigare sagt sägs inte längre. I stället har statsministerns uttalanden gått ut på att Sverige i ett kritiskt läge inte vill försvåra känsliga eller till och med för Israel ”farliga” fredsförhandlingar genom att kritisera ena sidan för mer våldsanvändning än den andra.
Samtidigt har utrikesministern fördömt det övervåld från israelisk sida som går långt utöver vad som är acceptabelt.
Regeringen har ett ansvar
Det är illa nog att regeringen talar med kluven tunga och att UD sedan en tid har fullt schå att förklara att Göran Perssons personliga proisraeliska attityd inte alls innebär någon principändring av Mellanösternpolitiken. Särskilt olyckligt är det att man låter tvivel uppstå just nu.
När ska Sverige ligga lågt? ”Aldrig” är möjligen ett lite för enkelt svar. Om Sverige befunne sig mitt inne i en intensiv verksamhet som vital samtalspartner och medlare, hade tystnadens objektivitet något fog för sig. Så är det ju inte.
Och regeringen har gentemot opinionen ett ansvar av högre dignitet: nämligen att inte låta just detta våldsutbrott mellan två folk, ett av de stora fredshot vi har i världen, passera som en oförklarlig explosion av hat. Det gör man om man stillatigande accepterar historieglömska och verklighetsförfalskning.
Regeringen måste alltså återigen betona att palestinierna har stöd i folkrätten och att en lösning av Jerusalem-frågan måste ligga i linje med internationell rätt. Det är en myt att Arafat stjälpte allt genom omedgörlighet i Camp David fast han ”erbjöds östra Jerusalem”.
Orättvisan upprepas
Palestinierna erbjöds enbart att förvalta en mindre del av östra Jerusalem. Lockbetet var ytterligare en israelisk reträtt från områden på Västbanken av marginell natur samt en USA-finansierad fond för palestinska flyktingar.
Detta är orättvisan upprepad. Inga flyktingar återvänder till sina hem, trots alla FN-resolutioner sedan 1948 om deras rätt därtill. Östra Jerusalem ska förbli under israelisk suveränitet trots att det tillhör de ockuperade områden som enligt FN-resolution 242 från 1967 ska återlämnas.
Det är fråga om en ockupation och en kolonisation som aldrig erkänts internationellt. Vägran att tillämpa FN-resolutioner. Det är, trots de reträtter som Israel under Barak sagt sig redo till, orsaken till frustrationen som slagit Osloprocessen i spillror.
Palestinierna underkastas tvånget att acceptera ytterligare uppoffringar från vad rättvisa och humanitet skulle kräva.
Sveriges regering bör dock aldrig låtsas som om rätten och FN-resolutionerna inte existerade, likställa parterna och hålla tyst om våldets orsaker.
|
|
En triumf för labour Men nästa mandatperiod måste Blairs politik bli mer progressiv (8 juni)
Statistik som ljuger
Dimridåer om högskolans etniska snedrekrytering (7 juni)
Sverige åt människorna Ändrad rösträtt en viktig markering (6 juni)
