Politik ska inte
vara som Baren
Att avgå eller inte avgå, det tycks vara frågan i politiken. Minns ni dem alla? Rainer, Wickbom, Leijon, Feldt, Larsson, Sahlin, Åsbrink, Freivalds, Holmberg, Fälldin, Leissner, Malm, Rosengren. Alla högt uppsatta, förtroendevalda kvinnor och män som tvingats bort av skandaler, av opinionen, av partivänner, moralism eller som ibland gått inför ett politiskt pris de funnit alltför högt. Politikens legionärer tenderar att bli alltmer kortlivade.
  ”Det finns de i medierna som koncentrerar sig på att utse vem som vann och vem som förlorade. Jag tror det för tanken fel för politiken. Politik får inte förvandlas till det som de håller på med i tv, de så kallade dokusåporna Baren och Big Brother, där man ska ge poäng, votera ut någon och så vidare. Så ska inte politik vara.” Sa Lars Bäckström (v), riksdagens enda politiska ståuppare av klass, i budgetdebatten i onsdags. Dagen innan Laila Freivalds avgick.
  Visste han hur rätt han skulle få? Politik ska inte vara som Big Brother.
  
Politik ska handla om sakfrågor, om att förändra samhället men naturligtvis också om moral och förtroende. Om finansminister Bosse Ringholm vann folkets förtroende med sin reformbudget återstår att se. Hans största tillgång kan komma att bli hans värsta bekymmer: de väldiga överskott som nu forsar in i statskassan.
  Det går inte att bara sänka skatter och göra nya reformer. Det sätter inflationen och budgettaket stopp för. I stället kan det gå för Ringholm och regeringen Persson som för regeringen Stoltenberg i Norge. Väljarna tappar förtroende när staten är så rik och ändå inte har råd med sjukvården, skolan och omsorgen.
  Privat överflöd och offentlig misär i ett välfärdsland är inget bra mått på politisk moral.
  
Att fördela överskott har annars knappast varit svenska finansministrars värsta huvudvärk. Kjell-Olof Feldt avgick faktiskt 1990 för att han saknade överskott. I veckor hade budgetminister Odd Engström slitit med att få alla vallöften om längre semester och utbyggd föräldraförsäkring och annat att gå ihop med statsinkomsterna. Till sist hade han åstadkommit en budget i balans. Nöjd och stolt lämnade han sitt verk till chefen.
   Men då slog Feldt bakut. Han vägrade ta ansvar för budgeten. Han trodde inte på regeringens ekonomiska politik, det vill säga sin egen politik. Han trodde inte på längre semester och utbyggd föräldraförsäkring. Men, skulle det visa sig, inte heller på det beramade ”stoppaket” med lönestopp, prisstopp, hyresstopp, kommunalskattestopp och strejkförbud som regeringen enats med LO om för att få stopp på galopperande löneökningar, inflation och räntor.
  Feldt avgick, regeringskris utbröt.
  Privatmoral eller bristande partimoral?
  
När hans efterträdare Allan Larsson ville ta itu med de statsfinansiella problemen blev det kris i s-riksdagsgruppen. Kvinnorna och den så kallade Norrlandsmaffian förföljde honom, på partiexpeditionen ansåg man att han lade sig i för mycket, påhoppen var många och det pratades på ren svenska skit.
  LO:s Stig Malm gick så långt att han ”den blodiga fredagen” i december 1990 påstod att Larsson och riksbankschefen Bengt Dennis medvetet drivit fram den ekonomiska krisen.
  Larsson hotade att avgå. Borgerliga ledarskribenter frågade upphetsat och skadeglatt: Nu måste väl Malm ändå äntligen få gå.
  Inte, sa jag.
  Malm fick gå – till Canossa och be om ursäkt.
  Ingen vann.
  
Allan Larsson var precis som Laila Freivalds en av de mest kompetenta, innovativa och – i sakpolitiken – starkaste och mest uthålliga statsråd socialdemokratin haft. Ingvar Carlssons regering förlorade honom. I stället blev han generaldirektör i EU och den enskilda person som betytt mest för att kampen för full sysselsättning nu står överst på EU:s dagordning.
  Ingen affär fällde Allan Larsson. Bara dålig moral i hans parti.
  
Ett nej är ett nej tills det blir ett ja, sa Göran Persson när han blev partiledare och statsminister. Senare har han lovat att avgå sådär när han fyller 55 år.
  Kan man verkligen lita på det, att han aldrig tänker avgå?