Dags för journalistisk självkritik
Poliser och läkare brukar anses ha en stark kåranda. Den är nog intet jämfört med journalisternas. Nåde den som kritiserar vår yrkeskår. Utåt håller vi ihop som en man.
  Det är en tröttsam hållning som gynnar allt annat än trovärdigheten.
  Som journalister kräver vi största möjliga offentlighet i samhället, men ifrågasätter sällan vår egen slutenhet och ovilja att öppet diskutera misstag. Vi efterlyser med rätta hög moral hos beslutsfattare men har en vag uppfattning om våra egna publicistiska snedsteg.
  Freivaldsaffären är en i raden av mediala affärer som startat rätt men sedan gått över styr. Lägenhetsköpet var absolut av allmänintresse, och Aftonbladets avslöjande en solklar journalistisk uppgift. Men när tv-reportrar tränger in i ministerns hem har granskandet blivit underhållningsvåld. Varför förmår vi inte själva sätta de moraliska gränser vi kräver av andra?

Politikerföraktet har ökat. Det är inte märkligt med tanke på alla affärer. Kanske hör det också samman med politikens minskade makt och oförmåga att tolka en ny tid?
  Men även journalistföraktet gror. Opinionsundersökningar visar att de mest ifrågasatta grupperna i samhället är journalister och politiker. Förtroendet för journalistiken håller på att urholkas. Mediernas makt har till skillnad från politikernas ökat men journalisterna låtsas fortfarande att de inte bestämmer. Liksom politiken har journalistiken problem med sin självbild och förmåga att tolka dagens samhälle.

Allmänhetens misstro föder panik hos politikerna. De måste bli bättre på att ”nå ut” och ”kommunicera budskapet” med väljarna. Medieträning lyder receptet. Myndigheter och politiska partier lägger ut miljontals kronor på att lära sig hantera medier.
  Bland journalister sprider sig också en sorts panik. Vi pressas av lönsamhetskrav och snabbare tempo. Den professionaliserade lobbyismen från beslutsfattarnas sida innebär en större utsatthet. Drevet blir då vår trygghet.

Så jagar medier politiker som jagar medier som jagar politiker. Spiralen leder nedåt. Både politiker och journalister riskerar att falla offer för medialiseringen.
  I misstron mot journalistiken föds dessutom oheliga allianser mellan makthavare och medborgare. Direktinformationens välsignelse hägrar, där inget journalistiskt ”filter” finns utan det rena och sanna påstås komma fram. På webben kan medborgaren själv söka information. Det är bedrägligt.
  Drevmentaliteten kan snart komma att göra journalistiken överflödig.
  Och makten ler, liksom medborgaren som är trött på meningslösa sensationer.
  Men sanningen hon gråter.