Vem minns 90-tals-
gruppen?

I juni 1989 presenterade socialdemokraternas och LO:s så kallade 90-talsgrupp sitt förslag till politiskt program för de kommande tio åren. Gruppen hade tillsatts i oktober 1988 och ombetts ”utarbeta ett politiskt dokument som lägger fram en politisk huvudstrategi för partiet för de kommande åren”.

  Gruppens förslag fick ett på det hela taget positivt mottagande, men så stod också fem av rörelsens allra tyngsta aktörer bakom det: Anna-Greta Leijon, Kjell-Olof Feldt, Stig Malm, Rune Molin och Bo Toresson.
  Det märkvärdiga är inte att ingen av programförfattarna nu litet mer än tio år efter programpresentationen är aktiv i toppolitiken. Leijon, Feldt, Malm och Toresson avgick från sina poster under dramatiska former; bara Molin klev lugnt och stilla åt sidan när han tyckte tiden var mogen.

Det märkvärdiga är att programmet, hur välkomponerat och genomtänkt det än var, inte fick någon praktisk betydelse. Av paradlöftet om den ekonomiska politiken, en avgörande strid mot inflationen utan att öka arbetslösheten, blev det både inflation och massarbetslöshet.

TIDIGARE ARTIKLAR I SERIEN: Vänstern i allians med framtiden (2 juli) Folkrörelser hör framtiden till (9 juli)

Det är svårt, ofta omöjligt och onödigt att skriva framtidsprogram och anbefalla specifika medel och metoder för programmens genomförande. I det öppna, dynamiska och demokratiska samhället kan ingen överblicka alla de faktorer som bestämmer vad som händer. Den som söker förutsägbarhet söker förgäves. Det uppstår ständigt nya och oväntade förlopp. Man ska naturligtvis försöka förbereda sig för framtiden men man kan inte lägga den till rätta.
  Därför är det till större nytta och glädje att hålla fram ideologin och de ideologiska grundvärderingarna. Helheten är viktigare än delarna.
  Det är roligt att försöka se in i framtiden och teckna bilder av en möjlig och önskvärd framtid. Det ger självförtroende, optimism och hopp. Provisoriska utopier behövs för att egga, inspirera och ge litet glans åt politiken.

Men framtidsbilder behöver inte och bör inte vara förutsägelser som har drag av oundviklighet eller rent av ödestro. Teorier av det slaget snöper debatten och främjar en utveckling mot sekterism och elittänkande.
  Jag tror inte att marknaden har svar på alla viktiga frågor, och jag önskar mig ingen hållningslös pragmatism, politiker som lagar efter läglighet och är nöjda med det. Det behövs övergripande visioner, riktlinjer, mål. För att samhällsarbetet ska bli meningsfullt och framgångsrikt måste man veta vart man ska gå. Men detaljerade planritningar över det önskvärda samhället behövs inte.
  ”Historien visar åtskilliga exempel på hur man sökt förverkliga slutna tankesystem med människor som objekt och offerlamm. Dessa exempel utgör en parad av vederstyggligheter”, sade en gång Olof Palme och tog i en diskussion om förhållandet mellan visioner och det politiska vardagsarbetet avstånd från tron på det perfekta samhället till politikens mål.

Om vi inte tar av oss planritningens skygglappar är risken att vi inte ser vad som bör göras och vad som kan göras.
  Viktigast av allt är att vi aldrig, inte ens i de dystraste tiderna, förlorar tron på det demokratiska framstegets möjlighet. Vi bör, för att tala med Karl Marx, sträva efter att ersätta omständigheternas och ödets makt över individerna med individernas makt över ödet och omständigheterna.
  Politiken är inte onödig. Politiken behövs för att vi trots intressemotsättningarna och skilda idéer ska kunna styra samhället på ett anständigt sätt.