|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Jag är ofrivillig gerillaledare för gruppen Orörliga unga kvinnor
Själv är jag ofrivillig gerillaledare för gruppen Orörliga unga kvinnor. Min historia är den klassiska. Ständigt sist vald i gympan. Bodde på avbytarbänk. Fångade inte bollarna utan fick dom på mig, vilket fick som resultat att jag efter några smärtsamma upplevelser undvek bollarna. Med tanke på att bollsporter bygger på att man ska ha någon form av fysisk kontakt med bollen var det en usel strategi. Folk hatade att ha mig i sitt lag eftersom jag sabbade och flydde från passningarna. Framåt tonåren var jag konstant förkyld och kunde inte delta på lektionerna utan gick promenader, det vill säga drog tillsammans med likasinnade till närmsta café där vi hårdtränade i fikats svåra konster. Mina idrottslärare förstod att jag var något annat än förkyld. Men utan att någonsin fråga mig stämplades jag som hopplöst lat och de lät mig skolka mig genom skolidrotten. Sanningen var att jag var skiträdd för att misslyckas. Det här var det enda skolämnet jag inte behärskade och jag stod inte ut med det. Nu är jag 27 och kan inte skylla mitt icketränande på min gympalärare i mellanstadiet. Men inte fan har han hjälpt mig att tycka att motion är lustfyllt. En vacker dag ska jag skicka honom ett konstverk gjort på alla mina halvanvända träningskort och ett tack för att han konsekvent gick igenom tjejernas omklädningsrum både före och efter lektionen. Ja, jag är toksubjektiv, men jag tycker att en del av skulden för de orörliga tonårstjejerna ligger hos gympan med dess lärare. Fortfarande hörs samma historier från tonårstjejer; vald sist, hånad i omklädningsrummet, prestationsångest när de ska hoppa över plinten medan de andra ser på. Så länge skolgymnastiken ser ut så, så länge motion är förknippat med ångest och förnedring, ska ingen förvånas över att en stor grupp ungdomar slutar röra på sig. Och det är ett stort svek mot dem. Skriv till kvinna@aftonbladet.se |
|