|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Åsa, 42: Sex blev en drog
Liselott: Jag har varit sexperiodare i hela mitt liv, firar 25-årsjubileum snart. Jag hade också tråkigt hemma och en god vän till familjen förförde mig när jag var 13 år. Jag accepterade alltså kärleken där den bjöds. I flera år hade vi ett förhållande tills jag insåg att jag kunde säga nej – men det tog ett halvår att göra slut. Åsa: Man blir också så hög på detta. Alla förberedelser, de förbjudna mötena. Vilka adrenalinkickar – som fyrverkerier, ofattbara. Det är en inre drog som driver dig.  Ville ni förnedra er? Liselott: Ja, så kan det vara. Jag skickade ut fel signaler ”hej, jag är ett luder”, så att ingen ville ha mig på riktigt, jag var ju inget värd. Ulrika: Nej, för mig handlade det om att komma upp ett snäpp. Att bli bekräftad. Men inte för mycket. Ofta har jag haft pojkvänner med lågt sexbegär. Mina signaler har varit: ”Förvägra mig sex så mycket som möjligt, men ge mig lite ibland – så att jag känner att du tycker om mig – lite”. Alexandra: Jag har inte velat bli förnedrad. Men känt mig så efteråt. Jag sökte uppmärksamhet och bekräftelse, men skickade ut fel signaler, lade huvudet på sned, handen på fel ställe – och märkte att det funkade. Så jag tog till sex och fick delvis det jag ville ha. Åsa: Du tillfredsställer mannen för att få bekräftelse. Myten om nymfomanen
– är ni galna i sex? Ulrika: Men snälla nån. Det handlar inte om sex. Liselott: Det är ett inre tvång. Men rädslan för myten om nymfomanen fanns inom mig, att min sexualitet skulle sluka mig om jag släppte efter. Alexandra: Jag kommer inte ihåg någon som helst sexuell känsla förrän med min nuvarande. Killarna var bara intresserade av att få sitt. Men min första kille sa ”herregud, du är ju nymfoman”. Kanske blev det en grund för vad som sedan hände. Åsa: Jag har varit totalt avstängd. I tonåren räknade jag matte när jag hade sex. Jag var 39 när jag hade sex på riktigt för första gången, där båda var närvarande och inte bara klev på och av någonting. Tidigare var jag en robot med manus i handen. Liselott: Jag kände för det mesta ingenting. Men även om det kunde gå för mig så var det mer som att klia på ett myggbett. Ulrika: Min kropp fungerar förstås som andras, men det här handlar inte om sex eller njutning. Alexandra: För mig var det närheten. Jag ville bli kramad. Få en puss. Det andra var något som följde med. Ulrika: Man söker trygghet. Hade jag fått det hemma hade jag aldrig behövt fylla det tomrummet. Liselott: I botten vilar ett dåligt självförtroende – ingen vill ha mig – jo, titta där kanske är en. Och det var mycket tårar när de inte ville ses igen. Jag fastnade alltid för omöjliga män – gifta eller på annat sätt omöjliga. Alexandra: Ja, just det att man ville bli bekräftad, sedd, ja alltihopa. Och killar kan ju inte säga nej. Ulrika: Det är den mansbilden som de lever med, och som man spelar på: ”Va, vågar du inte?” Åsa: Jag trodde inte killar kunde säga nej. Men via internet har jag förstått att det är lika svårt för dem. OK, de kanske får en dunk i ryggen av polarna, men inom sig är de ledsna. Vilka var männen?Liselott: Alla möjliga. Folk på krogen. Det har hänt att jag börjat småsnacka med killar på bussen och bytt telefonnummer. Alexandra: Jag träffade dem på krogen och vi gick in på toa. Jag visste precis vad jag skulle ha på mig, kort kjol, höga skor och urringat. Dagen efter kunde jag må dåligt. Det pågick i ett år. Min kille satt hemma, jag tror aldrig han förstod.
Ulrika: Kort kjol var inte min grej, men urringat. En kompis försåg mig med karlar. Han sa att den och den behöver bli påsatt. Okej, sa jag, glatt och käckt. Liselott: Man har en inre, knäpp, bokföring som ger poäng för allt detta. Wow, det kanske är någon som vill ha mig. Det här kanske blir något. Åsa: Ofta lurar man sig själv, man tror att man blev kär, men sände ut helt fel signaler. Ulrika: Närhet var inget som existerade. Det snarare skrämde. Än i dag måste jag fundera över om det verkligen är sex jag vill ha eller bekräftelse. Fanns det gränser?Liselott: Nej. Det har aldrig funnits en gräns omkring mig. Snarare har jag känt mig skyldig att vara tillmötesgående – att jag borde föreslå sex, utan att någon bad om det. Allt pekar på att jag utsatts för övergrepp innan den äldre mannen förförde mig, men jag minns inget sådant. Åsa: Jag har haft perioder där jag antingen kastat mig över varenda karl eller helt dragit mig undan. Ulrika: Det handlade om att OK, nu har jag gått till sängs med honom – då får jag banne mig löpa linan ut. Alexandra: Jag hade nog vissa gränser, saker som jag inte ville göra. Sen att det ändå råkade bli så, tja, det var inget jag tog initiativ till. Liselott: I stort var man ett viljelöst offer. Jag provade ett tag att vara ihop med tjejer också. Men är man heterosexuell funkar det inte i längden. Åsa: Till slut gifte jag mig med en asexuell man. Han var snäll och gav mig trygghet, en familj som jag ville ha – men vi har inte sex och det funkar inte, så jag började söka sex igen – på internet – det är ju helt omdömeslöst. Vad sa era tjejkompisar? Alexandra: Jag har bara haft killkompisar. Tjejerna har snackat skit bakom ryggen och varit vänner med mig i högst två månader. Ulrika: Tjejer kan vara så fördömande. De väninnor jag har nu har antingen samma problematik, eller så har jag mött dem på sistone. Åsa: Mina kompisar har stått pall, ibland har de sett mig som spännande, ibland som tragisk. Hur såg ni på män? Liselott: Alla killar var ett presumtivt ligg. Man kollade alltid in om det var läge, man var aldrig ledig. Ulrika: Livet kretsade kring nästa erövring, och tankar om hur den mannen var i sängen.
Åsa: Men det var inte sex i sig, utan jakten, ansträngningen innan. Alexandra: Jag kom ihåg hur jag satt på gågatan och såg på varenda karl som ett sexobjekt. Det handlade inte om en gullig rumpa – jag klädde av dem med blicken. När tog det slut?Ulrika: Förra året. Nu handlar det om att jag ska må bra. För att komma nära någon annan måste man våga vara nära sig själv, och se in i skiten. Liselott: Jag är genomteraperad, har gått i analys och provat tabletter. Till slut blev mitt beteende för plågsamt och jag fick kontakt med en grupp tillnyktrande missbrukare och 12-stegsprogrammet. Det hjälpte mig. Åsa: Efter att jag fallit tillbaka och testat lösa förbindelser via internet träffade jag en man som verkligen förstår mig. Alexandra: Jag tröttnade. Insåg att jag isolerat mig bakom en mur. Jag ville ha en fast pojkvän, någon att prata och gulla med framför tv:n.
Ylva Bergman/text
Sara Ringström/foto  Kvinnorna heter egentligen något annat.
Så lever en sexmissbrukare Psykologen: Sex- och kärleksmissbruk är vanligtFråga: Har du missbrukat sex och kärlek? epost: kvinna@aftonbladet.se telefon: 08-7252330 fax: 08-56252805 |
|
