|
Namn: Anna Sjödahl Ålder: 65 år. Yrke: Konstnär. Bor: I Stockholm och Småland. Familj: Livskamrat och fyra vuxna barn. Inkomst: Ingen det senaste året. Aktuell: Utställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Anna Sjödahl inspirerade kvinnorörelsen och väckte starka reaktioner, bland annat med Vår i Hallonbergen som visar ångesten över familje- och förortsliv. Foto: MATS FOGEMAN
Anna Sjödahls tavla förde in kvinnors vardag i konsten
Förortstristess, familjegräl och tjuriga barn.
Anna Sjödahls vardagsnära motiv väckte stor uppståndelse i 70-talets Konstsverige. Att måla mammor i betongförorter, hushållsföremål och familjegräl var ovanligt och provokativt. Men Anna Sjödahl var själv mamma och ny i förorten, och ville skildra sin verklighet. På utställningen Var Dags Liv 1973 ställde Anna även ut saker från ett vanligt hem, som barnkläder i högar och skor slängda på golvet. En del blev hemskt provocerade. Det kom in folk och sparkade på sakerna, så uppretade var de. Jag var helt oförberedd. Men det rådde en fasadkultur på den tiden, då allt skulle vara högstämt och fint. Jag däremot ville visa att konstens villkor också kan födas ur vardagens kladdiga tillvaro. Och sedan kom också en annan publik, som stödde mig. Hennes kanske mest kända tavla är Vår i Hallonbergen som inspirerats av Edvard Munchs Skriet. I hennes version står den ångestladdade människan i en lägenhet med utsikt över andra förortshus. I bakgrunden syns en liten pojke. Jag var trött på de konstnärliga herrarnas pretentioner. Den känsla som Munch visar i Skriet har jag också haft fast hemma i köket! Barnets utseende har jag tagit från ett paket holländska skorpor, en bild som fanns i många hem då. Anna Sjödahl skildrade det vanliga livet, och många konstnärer följde efter. Hon minns vilken stor roll olika konstformer spelade för samhällsdebatten på 70-talet och hur många rycktes med i kulturlivet. Det är svårare nu eftersom vi lever i ett mediesamhälle som sprider så väldigt många bilder. Kanske skulle en riktigt reaktionär bild kunna uppröra: En bild av en hemmafru helst svag och ofullständig som hyllas som ett ideal. Det skulle nog ses som rent äckligt i dag, när arbetslivet blivit så viktigt. Jag tänker på det som mamma lärde mig: Livet är inte rättvist. Men jag hoppas att många fler kvinnliga konstnärer får chansen att visa sig på det sätt som jag får. Det fordrar att flickorna gör sig lite omöjliga, trotsar konventionerna och ger fan i att vara charmiga! Utställningen började i lördags och pågår fem veckor. epost: kvinna@aftonbladet.se telefon: 08-7252330 fax: 08-56252805 |