"Skönt att Stikkan fick sluta sitt liv"

Lördag 21 mars

”Det var skönt att Stikkan fick sluta sitt liv”

Sista åren blev Stikkan Anderson allt sämre i sin sjukdom. ”Att umgås med vänner eller att bjuda på middag var inte lätt. Jag visste aldrig om den skulle bli av eller hur det skulle bli”, säger Gudrun Anderson.

Foto: SARA RINGSTRÖM

Gudrun Anderson, 66, berättar om sitt liv efter skivbolagskungens död

Gudrun är kvinnan som alltid fanns till hands för skivbolagskungen Stikkan Anderson. Kvinnan att stötta sig på. Hans fru, mamma till deras tre barn och medhjälpare på kontoret.
Men de senaste åren var jobbiga. För båda två. Stikkan var så sjuk.
– Jag tycker att det var skönt att han fick sluta sitt liv, säger Gudrun.

Namn: Gudrun Elisabet Anderson Ålder: 66 Bor: På Östermalm i Stockholm. Familj: Barnen Marie, 40, Lasse, 39, och Anders, 31. Fem barnbarn. Utbildning: Textillärare Kör: Volvo S70 1997 Tjänar: Senast taxerade förvärvsinkomst 714 500. Beskattningsbar förmögenhet 34,4 miljoner kronor. Vad ville du bli när du var liten? Inget speciellt. Viktigast just nu: Att göra om arbetsrummet till ett vardagsrum.

I höstas dog Stikkan Anderson, 66 år gammal. Barnen har vuxit upp och flyttat hemifrån. Nu lever Gudrun ensam.

Hur har ditt liv varit?
  – Jag har haft det bra. Men det har varit jobbigt de senaste åren. Stikkan mådde så dåligt och tappade livslusten. Han ville inte träffa folk längre och han ville inte att jag skulle gå ut. Inte ens för att handla.
  De hade känt varandra länge, Gudrun och Stikkan. Som unga träffades de på Ingesunds folkhögskolai Värmland, där Stikkan uppträdde tillsammans med Bengt Bernhag och Börje Crona. 1955 stod bröllopet.
  Några år senare började ett helt annat liv när Stikkan presenterade sin låt ”Vi hänger me’” med Nacka Skoglund för det svenska folket. Senare kom framgångarna med ABBA.
  Gudrun tog hand om ekonomin, planeringen och bokföringen – på kontoret. Och familjen – hemma. Precis som många andra kvinnor.
  – Det blev lättare för oss att ha det så här, för som så många vet kan det vara svårt att vara småbarnsmamma och arbeta. Stikkan förstod att jag måste vara borta från jobbet ibland och ta hand om våra sjuka barn.
  – Det blev även jag som såg till att de fick vad de behövde, Stikkan hade alltid något på gång.

”Stikkan ville ha allt”
  Affärerna gick strålande och pengar strömmade in.
  Men 1985 var skilsmässan ett faktum.
  – Stikkan träffade en annan dam. Kanske hade jag förstått det en tid, men man vill inte se. Det är som att ha skygglappar på sig. Det här var så svårt, vi arbetade ju också tillsammans.

– Jag ville skiljas. Men Stikkan...visste inte. Som så många andra män ville han ha allt. Det var en mycket besvärlig tid och oerhört jobbig att gå igenom. En skilsmässa är nästan värre än när någon dör.

Stikkan flyttade och Gudrun bodde ensam kvar i den stora villan.
Efter ett tag längtade Stikkan hem igen. Till Villa Ekarna, där han trivdes så bra. Men Gudrun och han gifte inte om sig.

Ville bara se framåt
  – När han kom tillbaka till mig, ville han inte att vi skulle prata om våra problem. Det var bara att se framåt och lämna det andra bakom sig.
  Stikkan blev allt sämre i sin sjukdom.
  – Att umgås med vänner eller att bjuda på middag var inte lätt. Jag visste aldrig om den skulle bli av eller hur det skulle bli.

Kvinnan bakom skivbolagskungen Stikkan Anderson. Gudrun Anderson tog hand om både familjen och administrationen av företaget.

Foto: PRIVAT

  – Men han hade ett bra minne. Vi brukade lösa Svenska Dagbladets korsord tillsammans. Det är en bra träning.
  Gudrun är äldst av sex syskon. Hon är självständig och stark.
  – Jag har klarat mig bra genom livet. Mina föräldrar levde på jordbruk i Sunne i Värmland. Min mamma hade inga egna pengar, utom de hon fick på att sälja ägg och grönsaker. Så var det ju förr. Men hon var en fantastisk mamma. Och så skrev hon dikter.
  – När hon dog blev pappa mycket ensam. Så är det med män, de har svårt att klara sig själva.
  – Ofta har de ingen manlig vän att prata med eller anförtro sig åt.

– Så var det med Stikkan också den senaste tiden. Han frågade vart jag skulle ta vägen när jag klädde på mig ytterkläderna. Han ville inte ens att jag skulle gå ut och handla.

  – Men ibland gick jag ut och träffade mina vänner. Jag var ju tvungen att ha ett eget liv också.
  – Jag tycker att det var skönt att han fick sluta sitt liv.
  – Han tyckte ingenting var roligt längre.

Anita Adolfsson