Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKvinna
 
  

1,2 miljoner sålda böcker kan inte ha fel.
Liza Marklund är Sveriges deckardrottning.
För Aftonbladets Fredrik Virtanen berättar hon om den vilda tiden som kvällstidningsreporter, sin svåra allergi och sanningen om romanhjältinnan Annika Bengtzon.
Och när hon sökte jobb på en porrklubb.

”Jag var som
en stridsvagn
i högklackat”


Liza Marklund har skrivit böcker från den dag hon lärde sig skriva. I dag är hon Sveriges deckardrottning.
I närheten bodde några pensionärer. Inga kompisar. Inga killar. I Pålmark, i Piteå kommun, en mil ifrån närmaste kiosk, väntade Liza Mark- lund på att bli stor. Det fanns en hel värld därute och det var bara att ta den. När hon blev stor.
  Pappa var ingenjör och drev verkstaden som lagade vartenda motordrivet fordon i trakten. Mamma var ekonom och jobbade på skattemyndigheterna. Båda var nykterister.
  Det var ett hem fyllt av böcker och begåvning; lillebror har varit svensk mästare i dragracing på motorcykel, han bygger om och exporterar motorcyklar till hela världen. Lillasyster läser till kärnfysiker i Uppsala. I tio år gick Liza i söndagsskola i evangeliska fosterlandsstiftelsen. Hon skrev böcker från den dag hon lärde sig skriva.
  Sedan blev hon 16.
  - Att pendla till gymnasiet i Piteå var inte att tänka på. Många av oss som bodde uppe i byarna var inackorderade. Jag började på samhällsvetenskaplig linje för jag skulle bli journalist. Men det var så oerhört själsdödande, så långsamt. Jag hade suttit i nio år och väntat på alla andra, och när det blev likadant i gymnasiet så sket jag i det.
  Hon tog jobb på lager, som städare, i kassan på Tempo och som servitris. Samtidigt skrev hon ”slibbiga kärleksnoveller” i Ung och kär och Mitt livs novell.
  - Jag antar att de publicerades, jag såg det aldrig. Men jag var väldigt stolt när jag fick inkomstuppgifter från Åhlén & Åkerlunds förlag.
  De flesta pengarna sparades, Chryslern såldes och som 18-åring åkte hon till Stockholm och jobbade som städerska på Beckomberga sjukhus. Hon sökte också jobb på porrklubben Chat Noir.
  - Ja, i kassan. Det var en annons som jag tyckte talade direkt till mig. ”Eleganta damer sökes för representativa arbetsuppgifter. Man måste vara språkkunnig och ha kassavana.” Jag hade ju jobbat som kassörska på Tempo, det var ju klockrent, tyckte jag.
  När hon kom dit var det ett jobb som dansare som avsågs.


Jag kan bli ohyggligt arg, jag kastar saker, jag river ut bord
  - Jag blev alldeles iskall, knallröd och likblek om vartannat. Jag dröp av därifrån och jag tror inte att jag hörde något mer från ägaren.
  Det var dags att upptäcka världen. Pengarna tog väl slut nån gång men ”då kan man resa utan biljett” och det tog henne till Europa, Nord- och Mellanamerika och till kibbutz-arbete i Israel där hon träffade en man från Hollywood som hon fick barn med som 21-åring. De bodde en tid i USA, men efter en flytt till Sverige var det för kallt så han reste hem igen.
  Liza Marklund läste till journalist på Kalix folkhögskola. Efter arbete på Arbetaren och Aftonbladet hamnade hon 1989 på Expressen.
  - Jag var en stridsvagn i högklackat. Jag hade flest löpsedlar på Expressen i början på 90-talet, av tjejerna i alla fall. Robert Österlind (som fick Stora Journalistpriset) kan ha haft fler. Jag älskade det där, att aldrig ge mig, att alltid få hem grejen.
  Hon drog sig aldrig för att bli arg eller för att skälla på chefer.
  - Jag blir oerhört lätt arg. Jag kan bli ohyggligt arg, jag kastar saker, jag river ut bord.
  Liza Marklund ger sig aldrig. Efter fem år på Expressen slutade hon för att börja frilansa men hamnade på chefsposter på tunnelbanetidningen Metro och TV4 samtidigt som hon frilansade.
  Hon mordhotades och har sedan länge skyddad adress hos folkbokföringen.
  - Skriver man att kvinnor är människor så får man ganska ofta mordhot, skriver man att invandrare eller homosexuella är människor så kan man också få mordhot. Detta har jag skrivit och det har retat upp folk så till den milda grad att de vill ha ihjäl mig. De har hotat att knivmörda, skjuta och kidnappa mig.
  Det är klart hon varit rädd, säger hon. ”Men man vänjer sig.”
  - Det kanske kan låta konstigt men så är det. En gång ställde sig ett gäng män runt min bil. Jag trodde att det var bilen de var ute efter, jag fattade inte vad de ville. Sedan försvann de. Samtidigt hade ett hot ringts in till min arbetsplats så efteråt förstod jag vad det handlade om. Vid ett annat tillfälle har jag haft mitt hus bevakat. Det är ju inget kul. Men när jag får såna där hot blir jag mest trött. Man vänjer sig.
  - En gång blev jag bortskickad med livvakter och skottsäkra rutor på bilen. Då var jag rädd länge, tittade mig över axeln och sådär. Det gör jag fortfarande ibland, men jag är inte rädd längre.
Fortsättning: ”Jag sökte jobb på en porrklubb”

epost: [email protected]
telefon: 08-7252330
fax: 08-56252805