|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Det visar de hundratals dagböcker som ensamstående mammor skrivit på Aftonbladets kvinnassajt. Går upp 05:15 kokar kaffe äter frukost, in i duschen 05:45, väcker barnen 06:15 (fyra stycken), fixar frukost åt dem, målar mig, ser till att min minsta har klätt på sig, åker till jobbet 07:00, ringer hem 07:30 och kollar läget... Så börjar morgonen för flertalet av de mammor som beskrivit en dag i sitt liv. Och precis som för kungens lilla piga går sedan hela dagen i ett enda fläng. Turbotempot fortsätter under kvällen: Hem, laga mat, äta, barnprogram, läsläxan, bråk, plocka leksaker, plocka ur diskmaskinen, snälla mamma spela spel med mig, jag hinner inte nu, plocka in i diskmaskinen, får städa till helgen, orkar inte nu... barnen ska lägga sig, sätter mig i soffan med fjärrkontrollen, stirrar, ostrukna kläder på strykbrädan, tänk om jag hade nån som hjälpte mig. Bara nån som gjorde nåt. Nån enda gång. Så här sakligt sammanfattar en av mammorna svårigheterna med att vara ensamförälder: Den enda stunden den ensamma mamman har för sig själv tycks vara antingen några välsignade morgonminuter eller en stund på kvällen - om inte tröttheten tar över. Det är bara då det finns tid för eftertanke: Först sent på kvällen, när min lilla älskling sover och jag sitter uppkrupen i soffan kommer tankarna. Ofta i sällskap av tårar... tårar av bitterhet och maktlöshet. Jag vet att jag gör allt för min ängel, men jag kan aldrig fylla tomrummet efter en pappa. Jag försöker att inte känna hat, men det är svårt när min ängel tittar på mig med silvertårar i ögonen och frågar: Varför är pappa arg på mig, varför vill han inte ha mig?... Borde jag ha förstått? Varför kunde jag inte se att jag skaffade barn med en trasig man? Skulle jag ha gjort mer för att rädda vår familj? Andra har lämnat självförebråelserna bakom sig: Många frågar om det inte är jobbigt att vara ensamstående mamma. Ibland kommer jag på mig själv med att svara ja. För att alla väntar sig det. Men för mig tog det så mycket energi att leva i ett dåligt förhållande att jag inte tycker att det är jobbigt alls egentligen... Ja, trots slit, stress, ensamhet och dålig ekonomi skimrar dagböckerna av kärlek till barnen. Det är de som ger livet glädje och mening: ...Känslan av att aldrig vara tillräcklig är mycket frustrerande. Men när sonen kryper upp i knät, lägger armarna om min hals, pussar på mig och säger: Mamma, du är världens bästa mamma... då glömmer jag allt annat. Han är mitt allt, min sol i mörkret och jag älskar honom så mycket. Dessutom är allt relativt. Det är inte alls säkert att livet blir bättre bara för att man är två. Risken är att vad man än väljer fastna i den klassiska kvinnofällan och låta andras behov gå före de egna. I åtta år var jag kreativ heltidsstuderande ensam mamma med två små barn. Nu är jag heltidsarbetande, halvtidssjukskriven (utbränd och deprimerad) sambo med fem ungar. Jag vet inte vad som är mest krävande. Det blir ingen tid över till MIG i alla fall...
Läs mer Kvinna:
Karriär eller barn? Dags att vägra välja
Kvinna 2001!
Vinn Carina Burmans nya roman Islandet
Släpp onanin fri - det är vår!!!
Chatta i nya Kvinnorummet! epost: kvinna@aftonbladet.se telefon: 08-7252330 fax: 08-56252805 |
|