|
|
|
|
|
Gulhan, 22, hade just kommit tillbaka från sitt arbete på fängelsets tvätteri. Hon hade vikt och sorterat tvätt hela dagen. Kalsonger från männen i Kumlas bunker och arbetskläder från SJ. Hon satte sig för att äta tillsammans med de andra kvinnorna på Dalgården. - Din mamma är en hora, sa en av kvinnorna vid bordet till Gulhan. Gulhan tände till. Hon slängde tallriken, den krossades mot golvet.
Gulhan fick sätta sig i isoleringscell - i fem dagar. Isoleringscellen är kal och steril. Bara en brits, bara ett lakan. Den som sätts i isoleringscellen får inte behålla skorna på. Om man behöver kissa måste man ringa på personalen, om man behöver röka sitter två vårdare och vaktar tills man har rökt klart. - Det är deras sätt att visa att de kan kontrollera oss, säger Gulhan. - Men det fungerar inte. Att bli inlåst ensam på ett rum i fem dagar gjorde mig bara ännu argare. Man blir knäpp av den behandlingen. När personalen ställde in mat till Gulhan kunde hon inte få i sig en enda tugga. Efter varje måltid tvingades de ta ut maten igen - orörd. Efter fem dagar fann personalen ingen annan utväg än att släppa ut Gulhan från isoleringscellen. Kvinnor begår allt fler grövre brott - och döms till allt längre straff. I dag sitter både Ulla, 33, och Susanne, 29, på livstid för mord. Bara en enda kvinna i Sverige hade tidigare dömts till livstid under hela 1900-talet.
Stämningen på Hinseberg börjar allt mer likna de manliga anstalterna. Gängbildningar, fängelseledare och även när det gäller våld innanför grindarna. - Vi är nog lika goda kålsupare som männen. Honnörsorden är även på kvinnornas anstalt ”ärlighet, respekt och lojalitet”. - Det finns personer här som man tittar på, men som man bara ser igenom, säger Ulla. För ett knappt år sedan tvingades personalen rycka in och flytta om kvinnorna på Dalgården. En kvinna hade då hittats blodig och nedslagen i duschen. Även medan vi följer kvinnorna på Dalgården flyttas en av kvinnorna till en annan avdelning efter uppgifter om hot. Till och med fångarna börjar nu tala om att det är fara för både deras egen och personalens säkerhet. - Någon måste göra någonting innan något riktigt allvarligt händer, säger Kicki som sitter inne tio år för mord tillsammans med sin hustru Inger. Trots att både Inger och Kicki har klassats som mycket farliga får de bo på en vanlig avdelning. Cellerna räcker inte längre till på Dalgården. På Dalgården luktar det nybakade bullar. I den här korridorslängan bor de kvinnor som har klassats som mest samhällsfarliga - ”säkerhetsklass två”. De flesta har begått grova narkotikabrott, några sitter inne för mord. När de får besök får Karolina med sig bullar från köket, annars bakar de själva på avdelningen. Men i Ullas skåp finns nästan bara hälsokost. - Det är viktigt att hålla sig i form. Jag tränar nästan varje dag på gymmet, säger Ulla. - Dessutom får man ut ilskan genom träningen, säger hon. Ulla är den som bestämmer på Dalgården. Hade det handlat om småskolan hade man sagt att ”det är hon som snyggast i klassen”. Ulla är en av kvinnofängelset Hinsebergs två livstidsdömda fångar. Hon är dömd för att ha mördat en man med flera knivhugg. Egentligen klassas Ulla inte i den den värsta säkerhetsklassen. Men hon har själv bett att få bo i ”bunkern” på Hinseberg. - Tänk dig själv att behöva bo med de där som sitter och gapar om att de har fått sex månader. Det är lugnare att bo här, säger Ulla. Det bor totalt tio kvinnor på avdelningen. Alla hjälps åt att laga mat, städa och hålla i ordning - förutom Ulla. Hon är ordförande i fångarnas förtroenderåd - det som tidigare gick under benämningen att vara ”drottningen på slottet”. Ulla överlåter därför hushållssysslorna till de andra. Klockan var åtta och vakten hade låst alla dörrarna. Lillemor låg ner i sin säng. Men hon kände att det var något som inte stämde. Det såg ut som om hennes dörr stod lite på glänt.
Dörren rörde sig. - Det går inte att beskriva vad jag kände. Jag vet att det låter knäppt för den som inte suttit inlåst. Men känslan jag fick när jag förstod att de hade glömt att låsa dörren var helt fantastisk, säger Lillemor. Hon puttade lite på dörren igen - och den åkte sakta tillbaka. Hon puttade på dörren ännu en gång - och den åkte tillbaka igen. Så fortsatte hon, många gånger. Hon visste att det skulle dröja flera år innan hon fick uppleva något liknande igen. - Jag gick ut i korridoren. Där stod jag och visste att jag skulle sova med olåst dörr hela natten. Hon gick bort till Gulhans dörr. Hon skrapade med naglarna mot dörren. Lillemor tog fram den mörkaste och mest spöklika röst hon kunde åstadkomma. - Nu kommer jag och tar dig, nu kommer jag och tar dig. Sally är den som har gjort mest åt inredningen i sin cell. Hon har sytt rosa gardiner och rosa kuddöverdrag. Det är prydligt och så hemtrevligt det nu kan bli i en fängelsecell. Ibland kommer personalen och säger att hon har för mycket saker i cellen. - Då tar de ner sakerna i våra låsta skåp och man får börja om från början och göra fint igen, säger Sally. Fångarna får högst ha fem cd-skivor, fem böcker och numera får de inte heller ha någon stereoanläggning inne i cellerna.
Mitt i allt det svarta står ett tv-spel. - Det går att spela cd-skivor på det. Och tv-spel får vi ju ha, förklarar Ulla och skrattar. På en hylla i Ullas rum står också en mängd toalettartiklar, smink och parfymer. Det finns en särskild firma i Örebro som de intagna tillåts att beställa smink och parfymer från. Även Lillemor har bilder på sin dotter i sin cell. Och en drejskiva. När hon har tid över arbetar hon med keramiken, och hon har även försökt att få hålla egna kurser i keramik för de andra på anstalten. De frågar aldrig varandra om vilka brott de sitter inne för. Men alla vet. Oftast vet de allt om personen redan innan hon har hunnit anlända till Hinseberg. - Det får man alltid reda på. Men man frågar inte om det, säger Ulla. Ulla erkänner delvis sitt brott - att ha mördat en man som hon hade haft ett förhållande med. Han dog genom knivhugg och mordbrand.
Ann-Charlotte, 32, menar att hon aldrig reflekterar över om grannen sitter inne för att ha mördat, misshandlat eller smugglat narkotika. - Man måste se bakom själva brottet, se till människan. Alla kan begå misstag. Det kan vara att man ger någon på käften eller gör något så att någon tyvärr avlider. Ann-Charlotte sitter själv inne för grovt narkotikabrott. Hon är dömd till åtta års fängelse. Under rättegången erkände hon bara delar av brottet. Hon dömdes för att ha smugglat flytande amfetamin från Indien till Sverige. - Jag ville bara komma bort. Det var egentligen inte alls för pengarna som jag gjorde det, säger Ann-Charlotte. Bara de allra närmaste vet att Ann-Charlotte sitter inne. Hon har nästan ingen kontakt med världen utanför grindarna. På anslagstavlan i gymnastiksalen hänger ett handskrivet brev. Stilen är ungdomlig, stavfelen är många: ”Vi är två killar som sitter inne på... och letar efter tjejer för att brevväxla med.” En av kvinnorna på Dalgården har fått kontakt med en man per brev. Han sitter också inne för grovt narkotikabrott. - Men jag får inte träffa honom. Jag får inte ens ringa till honom. Jag har fått avslag alla gånger som jag har försökt, säger hon.
Han satt då på Kumla och när hon åkte dit för att gifta sig hade de aldrig tidigare träffats. Som gifta kan Susanne och hennes man ringa till varandra. Ibland får de även åka på besök. - Jag ska snart få min första permission. Då åker jag och hälsar på honom, säger Susanne. Många tycker att reglerna är vansinniga. Att Sally ska behöva gifta sig med mannen hon brevväxlar med för att få ringa till honom. Många tycker att att det vore bättre om kvinnorna fick sitta på samma anstalt som männen. - Hur ska man kunna förbereda sig för ett liv utanför på det här sättet? Hur ska man kunna förbereda sig på ett normalt liv om man inte ens får träffa en man? säger Ulla. Ett par vänner utanför murarna brukar ibland skicka bingolotter till Sally. Det får henne att uthärda lördagskvällarna. Att titta på Bingolotto gör att hon för en stund kan sluta grubbla, sluta vara bitter. - Annars är det när de låser dörrarna som man börjar tänka. Jag visar aldrig om jag är ledsen ute bland de andra, säger hon. Sally är mycket bitter. Hon hävdar att hon är oskyldig till det brott som hon sitter inne för - tolv år för grovt narkotikabrott.
Sally lägger i stället hela skulden på sin tidigare fästman. Hon menar att det var hans vittnesmål som gjorde att Sally fick tolv år i fängelset. Den tidigare fästmannen sitter i dag på ett mentalsjukhus. - För varje dag blir jag mer och mer arg. Så fort jag tänker på honom blir jag så arg. Den dagen hon släpps ut ska hon söka upp honom. - Jag har förlorat allt på grund av honom, säger Sally. Lillemor pekar på en av vårdarna på Dalgården. - Du vet att du är kryssad. Du sätter inte din fot i det här köket. Lillemor vill inte berätta för oss vad vårdaren har gjort för att förtjäna den här utfrysningen. - Men man kan väl säga att han varit en paragrafryttare, säger Lillemor. Bland fångarna på Hinseberg säger man varken vårdare eller vakt. Man säger plit, inget annat. Och en ”plit” som inte är snäll blir ”kryssad”. Men det finns också exempel på manliga vårdare på Hinseberg som har fått en mycket nära relation till de intagna. I några fall har de gått för långt i relationen - och vårdaren har tvingats sluta. Men de flesta intagna har ingen nära relation alls till vårdarna. Varken till kvinnorna eller männen. - Man betraktar dem inte som män och kvinnor. De bara finns där, de är könlösa, säger Ulla. Ibland undrar Lillemor, Sally och Ulla vad vårdarna egentligen tror om dem. Om deras sexliv, alltså. - Du skulle se deras miner när jag ropade på Sally inne i bastun. Jag bad henne komma in och skrubba mig på ryggen. Plitarna tror nog att vi är flator allihop, säger Lillemor. De tunga järndörrarna ska alldeles strax låsas. Stämningen är irriterad, många är stressade. De försöker hinna med allt innan vakten kommer för att vrida om låsen till cellerna. Efter klockan åtta på kvällen väntar elva timmar i ensamhet. Några gör i ordning kvällsmackor för att ta med in i cellen. Gulhan duschar. Ulla och Ann-Charlotte står och köar till telefonautomaten.
Hon jämför med fängelserna i sitt hemland, i Östeuropa. - Här finns ju allt. Till och med bastu, säger Olga. Olga har därmed sagt för mycket. - Du är för fan inte riktig klok. Du säger inte ett ord till. Hur kan du sitta och säga att det är bra här? säger Ann-Charlotte. - Men jag menar bara att... försöker Olga. De som tidigare satt vid bordet har flugit upp från stolarna. Ann-Charlotte är arg så att hon nästan skakar. Lillemor också. De försöker ventilera sin ilska vid diskbänken. - Hur i helvete kan man sitta och säga så där? Och inte ens när jag säger till henne så håller hon tyst, säger Ann-Charlotte. - Ingen kan säga att vi har det bra här. Man är som en zombie här, på Hinseberg är man levande död, fyller någon i. Stämningen blir så upprörd att en av kvinnorna, Inka, glömmer att gå på toaletten. Vakten är snäll och öppnar hennes låsta dörr igen. - Det har hänt att folk har gjort på sig inne i cellen. Ibland när man har ringt på vakten har det dröjt timmar innan de kommer, säger Ulla.
|
