|
|
|
|
|
Det stora
vankelmodet
VÅR VIKTIGASTE svenska klassiker är en översättning: Biblia, Thet är All then Helgha Scrifft på Swensko från 1541, mer känd som ”Gustav Vasas bibel”. Med lätta retuscheringar i Karl XII:s bibel 1703 kom den att gälla i 376 år, till 1917. Vad översättarna skapade var inte bara en religiös urkund. De skapade ett språk, svenskan, som efter hand trängt ut de ursprungliga nordiska dialekter som talats inom den svenske kungens välde. De införde de exotiska bokstäverna å, ä och ö, den förbluffande stavningen av och samt ändelsen -a i infinitiv: spela, ringa, åka, äta. Och mycket annat. Man strävade efter ålderdomlig kraft men begagnade ändå talspråksformer, som när filistéerna ber skökan Delila om hjälp att lura Simson så att de kan ”bindan och twingan”. Men inte bara ordförråd och grammatik utan även bilder och talesätt, en hel kultur, kommer från vår bibel. Att ”göra folk” av någon (1 Mos 17:6), att göra något ”väldeliga” (Matt 7:29) och ”efter den betan” (Joh 13:27) är typexempel på vändningar som gått in i språket med delvis ny betydelse. Vi fortsätter att sälja saker för en grynvälling, två våra händer, äta av kunskapens träd och känna oss frälsta även sedan dessa företeelser försvunnit ur kyrkans text. Översättarna av Gustav Vasas bibel hade ingen känsla för poesi. Men deras primitiva kulturnivå förde dem i övrigt nära Gamla och särskilt Nya Testamentets författare.  Det dröjde innan bibeln blev spridd i hemmen. Men genom åhörande av söndagens text och predikan och psalmbokens bibliska språk hamrades vändningar och tankar in. Och när på 1800-talet hela Bibeln blev allmän läsning följde nya, omstörtande tankar hastigt i spåren. Man fick avancerade begrepp och bilder för att tolka tillvaron och ifrågasätta officiell sanning: ”Det är lättare att en camel går genom ett nålsöga, än att en rik kommer i Guds rike.”Men trots den gamla bibelns enorma betydelse och skönhetsvärde är det givet att de troende behöver en trogen översättning på modernt, begripligt språk. Således fick vi 1917 en ny bibel. Men den blev knappast lyckad. Med all rätt ansågs den mångordig. Dessutom var den pryd och omskrivande. Där den gamla kyrkobibeln talar om att ”förgöra den uppå wäggena pissar” (1 Kung 14:10 och 21:21, 2 Kung 9:8 med flera) skrev man 1917 kyskt ”utrota allt mankön”. Det finns många liknande exempel. Å ANDRA sidan hade den bättre känsla för poesin i Psaltaren, Höga visan och profeterna. Dessutom var den språkligt mycket noggrann så länge det inte gällde sexlivet. Den intresserade läsaren kunde själv i översättningen urskilja de olika källorna i Moseböckerna, till exempel genom att den äldsta källans gudsnamn Jahwe konsekvent blir ”Herren”, medan de yngre källornas Elohim blir ”Gud”! Delar av en tredje, officiellt sanktionerad översättning började utges 1981. Och det arbetet har nu fullbordats under den trendiga titeln Bibel 2000. Samma text men med fler förklaringar och mer läsvänlig uppställning utges även under titeln Böckernas bok. Även om dess kulturella betydelse i vårt sekulariserade samhälle blir mycket liten, är det förstås årets litterära händelse. Och vi läser med spänning. Nya Testamentet 1981 var litterärt bättre än 1917. Hur har man nu lyckats med Gamla Testamentet?
Vill man se grundskillnaden mellan de tre översättningarna kan man förslagsvis välja 1 Mos 30:2 där 1541 års bibel låter patriarken Jakob rätt och slätt säga: ”Icke är jag Gud!” I 1917 års bibel skriver man byråkratsnirkligt: ”Håller du då mig för Gud?” I 1999 års version är man modernt vankelmodig: ”Jag är väl inte Gud!” Vankelmod präglar hela insatsen. I förbluffande grad lutar man sig mot 1917 års bibel även då denna har fel! Tillsammans med 1917 är man den enda bibel i världen som inte vågar ”pissa på väggen”. Varken engelska King James, kyrkofadern Hieronymus i katolikernas latinska Vulgata eller Jehovas vittnens mycket användbara bokstavstrogna översättning väjer för originalets mustiga språk på de ställena. Det märgfulla budet förvandlade 1917 års män till något som närmast låter som en kommunal santitetsföreskrift: ”Du skall icke begå äktenskapsbrott.” En formulering som 1999 års män och kvinnor behållit. Så mycket mer märkvärdigt som man ändå använder ”hor” på andra, mindre synliga ställen i Jeremia, Hesekiel och dylikt. Trots poeter i kommissionen lyckas man sämre med det poetiska lyftet i texter som Jesaja 40-41 eller Amos 1-3 utan synbara vinster i innehåll eller begriplighet. Däremot är man ibland fyndigare, som i Ordspråksboken 31 där man försökt motsvara originalets lek med alfabetets bokstäver! Emellertid ger fyndigheten problem. Den nya översättningen är, åtminstone att döma av en jämförelse med Gustav Vasa, King James, Vulgata och Jehovas vittnen, förbluffande fri. Man skriver ofta vad man tror att den gammaltestamentlige författaren menat, snarare än vad han eller hon verkligen säger! Många notoriskt konstiga ställen blir på det viset problemfria för slöläsaren. Men det gör givetvis översättningen helt obrukbar för religions- och litteraturvetenskapliga studier. Även där man har rätt. Det är således både rätt och fyndigt när 1 Mos 49:12 översätts ”hans ögon är mörkare än vin”. Det menar styckets författare, ”Jahvisten”. Men det står inte så i Bibeln. Där står ”hans ögon är vin-röda”. Såna ställen spelar stor roll i språk- och litteraturforskning när det gäller teorier om färgsinnet. Men det kan man inte få reda på i Bibel 2000. Och ofta leder tolkningsviljan helt fel. I 1 Mos 18:11-16, kommer Herren hem till Abraham och berättar att dennes åldriga hustru Sara ska bli med barn. Sara smyglyssnar inne i tältet, fnissar till och säger att hon är för gammal för sex och barnafödande. Herren hör vad Sara säger, surnar till och frågar om Sara inte tror att en gud klarar sånt? Varken Jahvisten eller någon annan bibelberättare kände till den moderna konventionen att författare vet vad folk tänker tyst inom sig, det vill säga inre monolog. Redan 1917 moderniserade man stället och gjorde Gud till tankeläsare. Men 1999 går man ännu längre och ändrar allt tal för sig själv eller ”till sitt hjärta”, i Predikaren och annorstädes, till tysta tankar. Betydelselöst för den troende men viktigt för litteratur- och religionshistorikern.
Att man på samma ställe rentav är prydare än 1917 och inte ens vågar nämna Saras mens är i jämförelse ett kuriosum. Men särskilt konsekvent är man som sagt inte. Och mot bakgrund av alla andra friheter man tagit sig kan man också fråga sig om det då var så nödvändigt att byta ut Jakobs hävdvunna stege mot en ”trappa”, och dylikt.Vad jag förstår är texten fri att tryckas i olika inramning av olika samfund, men jag kan ändå inte låta bli att reta mig på de förnumstiga kommentarer som ges i dessa båda statskyrkliga utgåvor, utförligast och fåraktigast i Böckernas bok. Man förser psalm 137 i Psaltaren, Vid Babylons floder, med varningsmärke eftersom hämndbegär där ”verbaliseras med stor realism”. Och dylikt. Historiskt spännande ställen som 2 Kung 22-23 (inklusive den feministiskt intressanta roll profetissan Hulda spelar) eller de uråldriga formlerna i Ps 89, där ”Herren” fortfarande är en av många gudar i himlen, lämnas däremot okommenterade. Men redan de förord till böckerna som finns även i Bibel 2000 är fåniga. En bokstavstroende blir ändå sårad av antydningar om att Mose inte själv skrev och sena datum för tillkomsten, samtidigt som allt ändå är svävande och vilseledande i förhållande till den vetenskapliga bilden. SOM HELHET kan man säga att Bibel 2000 ändå vad gäller Nya Testamentet står högt över 1917. Gamla Testamentets prosatext flyter bättre och är givetvis mer anpassad till modernt språkbruk. Nya bibelöversättningar är till skillnad från åverkan på lyriska klassiker i Psalmboken både nödvändiga och lovvärda. Det är ju originaltexten som är världslitteratur. Men översättarna har, särskilt i Gamla Testamentets poetiska delar men också som synes i berättelserna, hemfallit åt delvis samma synder som våldsverkarna i 1986 års psalmbok. Begriplighet, förklaring och omskrivning har ersatt poesi, exakthet och trohet mot originalet. Till slut kan man väl konstatera att vi från och med nu behöver åtminstone tre, eller rentav fyra, svenska biblar hemma eller tillgängliga via nätet. Gustav Vasa för att förstå svensk kultur, Bibel 2000 för läsning av berättelserna och 1917 för poesin. Och eventuellt Jehovas vittnen för den exakta ordalydelsen.
 Kulturens webredaktör Peter Holmlund Till toppen av sidan |
