|
|
|
|
|
Mannen är inte fienden
Även om Susan Faludis Backlash – kriget mot kvinnorna var viktig, så är det ingenting mot uppföljaren om Amerikas män. För debatten om könens inbördes relationer är Stiffed helt enkelt en epokgörande bok. Fick jag drömma skulle det här vara boken som fick samtalet mellan könen att ta fart. Det Susan Faludi gjorde med Backlash var att uppdatera en redan existerande feministisk kontext till nittiotalsnivå. Förmodern var Betty Friedan, som redan tjugo år tidigare lagt grunden för kritiken av det amerikanska konsumtionssamhällets förkvävande kvinnoideal med Den feminina mystiken. Däremot bidrog inte Backlash i någon större grad till att öka förståelsen för varför männen i Ronald Reagans Amerika agerade som de gjorde. Med ”uppföljaren” Stiffed är det annorlunda. Visserligen är det här en mycket amerikansk och därmed alldeles för tjock bok (i mitten är det riktigt segt, femtio sidor tunga barndomsminnen signerade Sylvester Stallone kunde utan vidare ha strukits bort). Dessutom lutar sig Faludi mot Michael Kimmel och andra föregångare inom den amerikanska maskulinitetsforskningen. Men ändå. Ingen har tidigare lyckats skildra samtidens maskulina kris med en sådan lyhördhet och så uppfordrande som Susan Faludi gör här. Och framför allt förklara den! Sprängkraften ligger i metoden (det genomarbetade, falkögda reportaget) och sättet att ställa frågorna (undersökande, nyfiket, öppet, prestigelöst). Genom de 600 sidorna hamrar hon in den ena mansbilden efter den andra, tvingar oss att vistas i och verkligen se männens värld. I den amerikanska varvsindustrin hittar hon en maskulinitet som en gång byggde på yrkesstolthet, kamratskap, laganda och kunskapsöverföring, både mellan generationer och över etniska gränser. En maskulinitet som både skapade och vårdade, reproducerade och producerade. Mot den här något romantiska bilden av ett gammalt hederligt klassamhälle ställer Faludi så den ena perverterade mansrollen efter den andra, för att till slut hamna i dagens situation där också mannen reducerats till icke-behövd nickedocka, ett passivt objekt för varuhus, reklamfolk och medieindustri. I USA har en del kritiker menat att Faludis bok analyserar klassamhället, inte maskuliniteten och att man inte kan dra slutsatser om Amerika genom att studera dess ”freaks” (de udda mansfigurerna är många i Faludis bok). Det är en i mitt tycke djupt orättvis och grund analys. Det Faludi mycket övertygande visar är hur ett amerikanskt klassförtryck inte sällan leder till könsförtryck, och hur hatet mot kvinnor ofta bara är den sekundära källan till aggressivitet och våld. Anti-feminismen blir en ventil som kan släppa ut frustrationer över helt andra saker – som arbetslöshet, machopennalism, skilsmässor, kränkningar, skräcken för att tappa kontrollen över sitt eget liv. Och vad gäller ”freaksen” så är det utan tvekan som den vapenfixerade dokumentärfilmaren från Waco säger i boken: ”Om du vill förstå vad som händer i den ström som kallas samhället, gå till ytterkanterna och se vad som händer där. Först då – om du vet hur en ström fungerar – kan du börja att förstå vad som händer i samhällets mitt” (min översättning). Efter läsningen inser jag att Susan Faludi tagit den överväldigade läsaren över en bro – från klass till kön och tillbaka igen – utan att överge bokens grundtanke att den amerikanska mannens fiende i första hand är medierna, marknaden och kapitalet. Oavsett om det är männen på Louis Farrakhans massmöten, fotbollsfans, mormoner, månfarare, vietnamveteraner, kvinnomisshandlare, massmördare eller porrstjärnor som Faludi intervjuar, så har de alla det gemensamt att de förlorat barn, fruar, bilar, arbeten och inkomster. Detta i ett samhälle som inte bara uppmuntrar utan också förväntar sig av dem att de ska dominera. Och överallt denna frånvarande far. Många är, till författarens stigande förvåning, vittnesmålen om andliga och verkliga fäders enorma svek. Urlögnen står andra världskrigets segrande amerikanska hjältar för. De som aldrig gör upp med erfarenheterna av krigets fasor utan i stället lämnar en heroisk macholögn om kriget till sina söner. En lögn som säger: Vinn! Dominera! Kontrollera! När den lögnen tas över av nästkommande generationer (som lämnat den trygga varvsindustrin och nu lever i ett utslagningssamhälle där gammal arbetarmoral inte längre har någon plats) leder det till en serie maskulina kollapser som Faludi länkar samman och ger en könsdimension. I mars 1968 transformeras de amerikanska krigshjältarnas söner slutgiltigt till dödsmaskiner: Fienden var den gången 400 gamla, kvinnor och barn som skändas, torteras och mördas i den lilla vietnamesiska byn Song My. En annan brytpunkt kom våren 1993: belägringen och stormningen av Davidssektens patriotiska paranoiker i Waco, Texas, där 74 ”frivilligt” innestängda män, kvinnor och barn bränns inne och skjuts ihjäl. David Koresh och hans Davidssekt ville ”skydda” barn och kvinnor från Hillary Clinton, Jane Fonda, aborträtten och kvinnofrigörelsen. Egentligen är Faludis bok flera böcker och borde därför också kunna ge upphov till flera debatter: Dels en mellan kvinnor, som Faludi utmanar genom att hävda att feminismen inte kan komma längre med dagens vi-och-dom-tänkande där mannen är fienden (i Sverige en Ulf Lundell, en Mats Drougge). Det är de kommersiella krafterna, inte dess lakejer, som feminismen bör dra ner byxorna på. Men ännu viktigare är boken naturligtvis för alla de män som faktiskt inte är helt ”stiffed” (lurade, blåsta) och som vill ha mer ut av framtiden än en projektanställning på Framtidsfabriken, nätporr, Prozac och Viagra. Faludis amerikanska resonemang har nämligen bäring även i Sverige. Visserligen (och det är viktigt) skiljer sig de sociala erfarenheterna åt. Amerikanerna har sitt Vietnam, vi har vår romantiserande 68-rörelse. De har sina kristna samhälls- och familjevärden, vi lever i ett sekulariserat samhälle med brett förankrade jämställdhetsideal. Men å andra sidan: USA:s globala mediemyter är i dag också våra. De nya svenska grabb- och flabbmagasinen säljer i fantasiupplagor. Mattias Flink, Thomas Quick, Stureplansmassakern och mordet på Björn Söderberg är ingen film. Det är som om vi just nu tuggar i oss gamla nattståndna myter från USA för att först därefter skaffa oss deras erfarenheter. Den som vill förstå den utvecklingen måste läsa Stiffed.
 Kulturens webredaktör Peter Holmlund Till toppen av sidan |
