Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
ONSDAG 18 AUGUSTI 1999
  

Hej, herr Tamburinman


Christian Braad Thomsen/Asger Schnack
Bob Dylan - En guide till hans skivor
Översättning: Stig Björkman
Alfabeta

Med en nittonårings oskuld dundrar han in på skivmarknaden 1962 med skivan Bob Dylan. Egentligen heter han Robert Allen Zimmermann och om man får tro hans många dödssånger, rapporter från bordeller och anarkistpamfletter, har han redan hört, sett och upplevt allt.
  Han insisterar att få lanseras som Blind Boy Grunt, men där går gränsen för den legendariske producenten John Hammond, som under trettiotalet upptäckte Billie Holiday och putsade soundet åt Benny Goodman och Count Basie.
  Debuten blir ett kommersiellt fiasko. Ansedda Time Magazine skriver: ”När hans röst är på topp låter den som om den dröp nerför väggarna på ett tuberkulossanatorium”. Ledningen på Columbia Records vill slänga ut den rotlösa demonstranten med gitarr på ryggen.
  Men Hammond (med stöd av Johnny Cash) hör andra kvaliteter. Här finns en äkta laglös i raka led från svart folk-, blues-, country och gospeltradition, spiritual, arbetarsånger, Bertold Brecht, Kurt Weill, Allen Ginsberg och särskilt Joe Hill och Woody Guthrie. En hjälte med aptit på livet. En stöddig icke-musiker som lånar och stjäl så snyggt att ingen vågar nämna ordet stöld.

Gitarrist, nej. Det slirar och låter illa och kompmusiker brukar ofta skämta om hur man måste hålla andan i två timmar under en Dylankonsert. Vad som helst kan hända – och i de mest genanta tonarter.
  Munspelare, nej. Dylan kommer inte i närheten av den äkta visdomen och erfarenheten som ljuder i ett bluesmunspel.
  Sångare, nej. Det är överord att kalla Dylan sångare, den musikaliska skröpligheten i rösten har visserligen råstyrka, men den är frånvarande och tom. Och därför så personlig. Bäst är han där situationen i sångerna beskriver ett mellanting av sömn och vaka, där diktarjaget är rastlöst, tungsint, förstämt, utan vilja eller kraft att företa sig någonting. Med andra ord en typisk tamburinman.
  Och enligt författaren Pete Hamill är det just dessa mellanting som är nyckel till Dylans konst. ”Genom att utesluta saker och ting erbjuder han oss det stora privilegiet att bli medskapare. Han sång blir vår sång, för vi lever i dessa mellanrum”.

Med notoriskt ordnings- och kontrollbehov beskriver boken Bob Dylan – en guide till hans skivor samtliga 42 officiella plattor under perioden 1962-1998. Författarna älskar sitt ämne intill monumentalism, men klarar sig undan de mest dånande bifallen i en bitvis strikt analytisk text som avtäcker själva musiken.
  Men för ett Zappa-freak och en Stones-hatare finns emellertid inte mycket, annat än den vassa poetiken att hämta i Dylans ”Woody Guthrie Land”. Som artist dog han i mitten av 70-talet för att återuppstå från de döda med albumet Time Out of Mind från 1997. Alkemisten vid mixerbordet, Daniel Lanois, gjorde underverk med Dylans slitna stämma, stoppade in lite ömhet och atmosfär och blandade in en rytmisk spänst. Av skrammel gjorde han ljudkonst.
  Och så kan man även betrakta Braad Thomsens och Schnacks skivguide; att den vidgar ens musikaliska medvetande och manar till omlyssningar och rättvisare värderingar av tamburinmannen.

Mikael Strömberg


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!