Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
MÅNDAG 14 JUNI 1999
  

Milosevic fick som han ville - 70 dagar och 850 000 flyktingar senare


Minns ni Pyrrhus, kungen av Epirus, som på 300-talet f. Kr. vann sina romerska och balkanska krig till ett sådant pris att de närmast var att betrakta som förluster. Det är ju efter honom som begreppet Pyrrhus-seger har myntats.
  Jag vågar nästan sätta några tusenlappar på att mina barnbarns barnbarn i mitten av 2000-talet kommer att få lära sig begreppet Clinton/Blair-seger. För det vi har sett i dessa yttersta dagar är ju en modern återupprepning av det som den olycklige antike kungen råkade ut för.
  Minns ni också (fast det snart är tre månader sedan) hur hela kriget om Kosovo började? Milosevic och hans kumpaner vägrade skriva under Rambouillet-avtalet eftersom det inte gav några garantier om Jugoslaviens territoriella integritet, eftersom det i praktiken innebar en avstyckning av Kosovo efter tre år och eftersom det i sak betydde en ockupation av hela Jugoslavien.
  Natokretsens bud i Rambouillet var inte förhandlingsbart. Man förhandlar ju inte med diktatorer och dessutom stod Natos trovärdighet på spel efter upprepade hotelser om bombning. Alltså drogs de internationella observatörerna bort från Kosovo, bomberna började falla och Milosevic kunde med full kraft sätta igång den etniska rensningen.
   Sjuttio dagar och 850 000 flyktingar senare sluter man fred och då visar det sig att det visst gick att förhandla med diktatorer och krigsförbrytare. Hela kriget var en enda stor förhandling. De viktigaste ändringar som den serbiska ledningen ville ha i Rambouillet-avtalet har man fått igenom. Jugoslaviens territoriella integritet är garanterad.
  Natosoldaternas obegränsade rörelsefrihet och straffrättsliga immunitet är borta. Ryssland kommer att spela en betydande roll.
  Det är ju faktiskt så som en av Storbritanniens främsta balkanforskare, Noel Malcolm, skrev i the Sunday Telegraph för några dagar sedan: När det serbiska folket av sina ledare får höra att den här överenskommelsen är betydligt bättre för dem än den som erbjöds i mars så är de inte missledda. ”På den ena punkten efter den andra är det Väst och inte Milosevic som har gett med sig”.

Så vad var denna straffexpedition med dess enorma miljardförstörelse och dess indirekta flyktingkatastrof egentligen bra för om den straffade ändå till slut fick nästan det han ville? Visserligen till priset av sitt eget elände, men ändå. Varför kunde man inte ha skött denna faktiska förhandling i andra former än med bombernas hjälp?
  Det är kanske bara jag som är dum och inte förstår? Men i så fall skulle jag gärna vilja sätta mig i ett akademiskt seminarium med Rambouillet-avtalet och G 8-texten på bordet och på ett begripligt sätt få utrett vari Natos framgångar egentligen bestått. Om sedan företrädare för UD, DNs kulturredaktion och andra insiktsfulla personer ville delta i ett sådant seminarium skulle det ju bli verkligt hög klass på diskussionen.
  Om man dessutom kunde få med en historiker som specialiserat sig på antiken (och särskilt på Pyrrhus-epoken) så skulle det kunna bli en verkligt bildande, tvärvetenskaplig och intellektuell fest.

Torsten Kälvemark


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!