|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Nato ägnar sig inte åt medkänsla Idén att Nato bedriver ett ”moraliskt korståg” på Balkan strider mot allt vi vet om den organisationens karaktär, dess historia och dess nuvarande målsättningar. Nato är ett verktyg för medlemsländernas statsmakter, och stater strävar efter att gagna sina intressen, inte efter att upprätthålla moraliska principer. Ett exempel från Natos egen historia är ”överstarnas kupp” i Grekland 1967, då militära officerare använde sig av en plan som Nato utformat för motstånd mot en sovjetisk invasion i syfte att störta den folkvalda regeringen, vilket de gjorde utan att några protester hördes från Natos sida. Salazardiktaturen i Portugal (och efter Salazar, Caetano) var en respekterad medlem av Nato under många år och stöddes resolut av Nato trots det hänsynslösa koloniala styret i landets afrikanska besittningar. Inte förrän regimen störtades genom en demokratisk revolution 1974 hotades Portugal med uteslutning ur organisationen.
Det är också värt att notera att alla de stora Nato-länderna, med USA i spetsen, stödde Suhartodiktaturen i Indonesien under 32 år; landets invasion och massiva etniska rensning av befolkningen i Östtimor påverkade aldrig förhållandet till Indonesien och ledde inte till någon minskning av det ekonomiska och militära stödet. De ekonomiska och politiska fördelarna vägde uppenbarligen tyngre än alla moraliska aspekter.
 Men är inte Natos agerande mot Jugoslavien ändå ett genuint moraliskt åtagande, även om det är selektivt och har politiska syften? Det är ytterst tvivelaktigt. För det första så har Natos bombningar förvärrat vad som var en otäck och bekymmersam situation till att bli en omfattande humanitär katastrof för just dem som man påstod sig vilja hjälpa. Detta skulle ha kunnat vara ett resultat av ren inkompetens, och det är sant att vissa av Natos politiska ledare förväntade sig att serberna skulle kapitulera för Natos ultimatum hellre än att drabbas av bombningar.Men andra politiska ledare förväntade sig ett krig, och tjänstemän inom underrättelsetjänst och militär insåg att om ett krig inleddes så skulle serberna mycket väl kunna betrakta Natos bombningar som ett direkt stöd till UCK-gerillan, och utsätta Natos allierade i Kosovo för vedergällning. Vissa militära strateger inom Nato har till och med välkomnat de intensifierade serbiska angreppen och massflykten av kosovoalbaner, som tömmer Kosovo och gör provinsen till en ”fri eldgivningszon”. Jugoslavien accepterade och samarbetade med ett drygt tusental observatörer från Kosovo Verification Mission, och åtskilliga av dessa upplevde att deras arbete gjorde stor nytta, trots fortsatta sammandrabbningar. Dessa observatörer drogs bort av Nato innan bombningarna började, de tvingades inte bort av Jugoslavien, vilket antyder att intensifierade jugoslaviska attacker mot kosovoalbanerna inte var planerade. Även sedan det stod klart att serberna inte skulle svara med kapitulation, och att en humanitär katastrof hotade i Kosovo, gjorde Nato ingen ny bedömning av sina tidigare planer. Dessutom har Natos bombningar inte bara skördat civila dödsoffer bland kosovoalbanerna, utan rädsla för bomberna har även varit en bidragande orsak till massflykten ut ur Kosovo. Nato har också använt vapen som splitterbomber och uranbaserade granater, såväl i Kosovo som i Serbien, som inte bara kräver ett högt pris i form av dödade civila men som dessutom förorenar miljön och gör området obeboeligt i framtiden (samtidigt som Nato säger att alla fördrivna ska kunna återvända). Det faktum att Nato inte förberedde sig för den framdrivna flyktingvågen och oviljan hos dess medlemsländer att ta emot mer än ett marginellt Natos officiella reaktioner på de fall där bombattackerna krävt civila dödsoffer har varit påtagligt okänsliga. Den brittiske journalisten Robert Fisk blev förskräckt vid Natos presskonferens den 14 maj, dagen efter att 87 kosovoalbaner ”slitits i stycken” av Natos bomber i Korisa. Nato-talesmännen Jamie Shea och generalmajor Walter Jertz ”lät meddela oss att: 'Vi hade ännu en dag av mycket effektiva operationer.” Och Fisk konstaterar att det inte yttrades ”ett enda jävla ord av förvåning eller medkänsla”.
Edward S Herman
Kontakta kulturens web-redaktion: |
|
