|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
|
Är det EU som ska knäckas? Medan Nato ännu en gång tillkännager att Jugoslavien upplevt den massivaste bombnatten hittills, med förlamade sjukhuspatienter bland de senaste offren, förblir sanningen om hur och varför kriget började fortfarande höljd i dunkel. Natos desinformation har i stort sett varit framgångsrik. Den kompletta listan över de mål som hittills bombats har ännu inte offentliggjorts i Storbritannien, men den visar ett tydligt mönster av attacker mot civila byggnader: Dragisa Misovic-kliniken i Belgrad var det nittonde sjukhuset som förstördes, förutom mer än 200 skolor och universitet, studentbostäder, hyreshus, bondgårdar, livsmedelsfabriker, vattenreservoarer, teatrar, biografer, kyrkor, kloster och arkeologiska utgrävningar. Rambouilletavtalet, Natos formella skäl till bombningarna, har heller inte publicerats ännu utom på internet. Händelsekedjan i samband med Rambouilletavtalet är avslöjande. Fastän konferensen pågick under sex veckor, träffades i själva verket aldrig den jugoslaviska regeringen och de kosovoalbanska representanterna. Kontaktgruppen och regeringarna från USA, Storbritannien, Tyskland, Italien och Frankrike var både initiativtagare till konferensen, dess organisatörer och även den huvudsakliga informationskällan för västerländska medier. Det faktablad som släpptes från det amerikanska utrikesdepartementet, och som rubricerades Att förstå Rambouillet-överenskommelsen behandlar endast den autonomi som planerades för Kosovoprovinsen. Brittiska utrikesdepartementet distribuerade ett liknande budskap genom de diplomatiska kanalerna: att en rimlig politisk lösning faktiskt hade erbjudits, och inte bara en förevändning för att gå till militärt angrepp. Vid slutet av februari hade den jugoslaviska delegationen gått med på merparten av autonomi-förslagen och utrikesminister Robin Cook berättade för brittiska parlamentet att en överenskommelse hade nåtts vad beträffar 90 procent av dokumentet.
Det var kosovoalbanerna som vägrade att skriva under. När de slutligen samtyckte, var hemlighetsmakeriet runt avtalets kompletta text extremt. Kontaktgruppen sa att den hade gått med på att hålla tyst. Varför? Den sista dagen, den 22 mars, fick serberna ta emot så mycket som 50 sidor text , det så kallade Appendix B, som jag citerade i Aftonbladet den 17 maj. Där krävde man Natos rätt till fullständig rörelsefrihet och obehindrat tillträde överallt i den federala republiken Jugoslavien, inklusive dess luftrum och territorialvatten jämsides med fullständig immunitet ifråga om samtliga juridiska processer inklusive de som faller under brottslagstiftningen och kontroll över alla telekommunikationer, inklusive tv-utsändningar. Från första början har det rått ett slags virtuell sanning vad beträffar bombningarna och dess orsaker. Ett märkligt spektakel där t ex journalister i Storbritannien underblåser Tony Blairs moraliserande aggressivitet snarare än att granska såväl hans som de allierades och den brittiska regeringens handlingar och dagordning. Allt vi vet om den moderna nutidshistorien förtigs. När har någonsin moral spelat en roll i Storbritanniens krig och utrikespolitik? Fråga de 10 000 cyprioter som demonstrerade utanför en militärbas på Cypern i förra veckan, och krävde ett slut på bombningarna. De hade förstahandserfarenhet av stormaktshyckleriet. Enligt det avtal om Cyperns avkolonisering, underskrivet av Storbritannien, Grekland och Turkiet, skulle dessa vara garanter för öns självständighet, men alla tre förrådde detta avtal när Turkiet, en Natomedlem, invaderade Cypern 1974 och Storbritannien inte ingrep.
I väntan på att dessa frågor besvaras borde Milosevic och hans illasinnande anhang ställas till svars för de brott mot mänskligheten, som begåtts med deras cyniska tillstånd och stöd, från Bosnien till Kosovo. Och det borde också alla de övriga anhangen, i synnerhet det mäktigaste av dem alla, för närvarande sysselsatt med att låta splitterbomber och utbränt uranium regna över en oskyldig befolkning, som inkluderar också de människor de påstår att de räddar.
John Pilger
Kontakta kulturens web-redaktion: |
|