|
Kapitulera och bli ockuperade Natos attack mot Serbien, som nu urartat till ren terrorbombning av civila, motiverades med att serberna förkastat det fredsavtal som lades fram i Rambouillet i Frankrike i februari. Avtalets faktiska innehåll offentliggjordes aldrig, och medierna i Europa har i allmänhet godtagit Natos egna försäkringar om att västvärldens avsikt var att skapa fred och autonomi i Kosovo.
Ta till exempel kapitel sju i avtalet. Det har rubriken Status of Multinational Military Implementation Force och fastslår att den Nato-general som leder ockupationen ska ha ensam beslutanderätt, inklusive rätten att besluta om nedskjutning av flygplan inne i Serbien. Nato skulle med andra ord ges total makt och ansvarsfrihet, liksom immunitet i fråga om samtliga juridiska processer, vare sig de är civila, politiska eller faller under brottslagstiftningen och, under alla omständigheter och utan tidsbegränsning, immunitet i fråga om [alla lagar] som reglerar kriminella eller disciplinära förseelser som kan begås av Nato-personal i den federala republiken Jugoslavien... Nato-personal skall, liksom deras fordon, fartyg, flygplan och annan utrustning, åtnjuta fullständig rörelsefrihet och obehindrat tillträde överallt i den federala republiken Jugoslavien, inklusive dess luftrum och territorialvatten. Inte heller förbises behovet av propaganda. Jugoslaviens regering skall, när så begärs, erbjuda alla de tjänster på telekommunikationsområdet, inklusive radio- och tv-sändningar, som behövs för [ockupationen], så som dessa behov bedöms av Nato. Dessa tjänster skall tillhandahållas utan kostnad. Och den ideologiska grundvalen för ockupationen uttrycks med all önskvärd tydlighet. Nato ges rätt att använda flygplatser, vägar, järnvägar och hamnar utan att betala avgifter, tull eller andra kostnader. Ekonomin skall styras i enlighet med marknadsekonomiska principer.
Den 25 mars, dagen efter att bombningarna inletts, beskrev den brittiske försvarsministern George Robertson Natos målsättning som entydig. Målet var, sade han, att förhindra en annalkande humanitär katastrof genom att stoppa de våldsamma attacker mot kosovoalbanerna som genomförs av de jugoslaviska säkerhetsstyrkorna. En FN-rapport motsade detta uttalande, och bedömde att det våld som utövats av paramilitära styrkor både på den serbiska och den kosovoalbanska sidan hade varit ungefär lika omfattande, och att det inte kom i närheten av den våldsvåg som bombningarna utlöste. En CIA-rapport som gavs till Clinton, och som läcktes till pressen, varnade för att bombningar sannolikt skulle leda till etnisk rensning i massiv skala. Den 30 april satt George Robertson bland militära befälhavare på HMS Invincible, och förklarade att Nato aldrig hade förväntat sig att man skulle kunna förhindra en humanitär katastrof. Detta påstående var den exakta motsatsen till hans entydiga uttalande fem veckor tidigare. I likhet med Clinton måste Robertson och Blair ha blivit förvarnade om den flyktingkatastrof deras handlingar skulle orsaka. Generallöjtnant Satish Nambiar från Indien var chef för FN:s enheter i Jugoslavien mellan 1992 och 1993. Han skrev nyligen: Jag upplevde det som att Jugoslavien var en tragedi som orsakades av medierna... Den jugoslaviska regeringen hade, trots allt, visat vilja att foga sig efter nästan alla bestämmelser i Rambouillet-avtalet, i fråga om eldupphör, ökad autonomi för albanerna och så vidare. Men de kunde inte gå med på att Nato-trupper besatte Jugoslavien. Det är exakt vad Indien skulle ha gjort under samma omständigheter. Det var västvärlden som fortsatte att förvärra situationen med de nuvarande vansinniga bombningarna, som mest verkar motiveras av sårade egon, revanschbegär och vedergällning. Natos massiva bombningar skiljer sig inte i moraliskt hänseende från de serbiska styrkornas aktioner i Kosovo.
John Pilger
Kontakta kulturens web-redaktion: |