Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
Måndag 17 maj 1999
  

Kapitulera – och bli ockuperade
John Pilger om vad fredsavtalet i Rambouillet verkligen innehöll


Natos attack mot Serbien, som nu urartat till ren terrorbombning av civila, motiverades med att serberna förkastat det ”fredsavtal” som lades fram i Rambouillet i Frankrike i februari. Avtalets faktiska innehåll offentliggjordes aldrig, och medierna i Europa har i allmänhet godtagit Natos egna försäkringar om att västvärldens avsikt var att skapa fred och autonomi i Kosovo.

    Detta är den stora lögn som ligger bakom vad premiärminister Tony Blair kallar ”korståget för civilisation”. Den som granskar Rambouillet-dokumentet kan omöjligt sväva i tvivelsmål om att de ursäkter som gavs för bombningarna var rena påhitt. Fredsförhandlingarna hade regisserats noggrant och serberna blev tillsagda: kapitulera och ni blir ockuperade, eller kapitulera inte och ni blir krossade. De omöjliga villkoren, som nyligen offentliggjordes i sin helhet i Le Monde diplomatique, men inte i Storbritannien eller i Sverige, visar att Natos målsättning var att ockupera inte bara Kosovo utan i praktiken hela Jugoslavien.

Ingenting som liknar detta ultimatum har någonsin ställts till en modern, suverän europeisk stat. Bland alla de jämförelser med Hitler och andra världskriget som Natos propaganda använder sig av, finns en som aldrig nämns – Hitlers förslag till premiärminister Neville Chamberlain 1938 att Tyskland skulle få ockupera Tjeckoslovakien, eftersom etniska tyskar där hade ”torterats”, ”tvingats fly ut ur landet” och ”hindrats att förverkliga alla nationers rätt till självbestämmande”. I syfte att skaffa sig en täckmantel för Tysklands expansion beredde Hitler marken för en ”humanitär intervention”, vars falskhet inte var större än den som planerades av Nato 61 år senare, som en täckmantel för organisationens egen expansion till att bli ”globaliseringens” USA-ledda militära övervakningsstyrka.
  Ta till exempel kapitel sju i avtalet. Det har rubriken Status of Multinational Military Implementation Force och fastslår att den Nato-general som leder ockupationen ”ska ha ensam beslutanderätt”, inklusive rätten att besluta om nedskjutning av flygplan inne i Serbien. Nato skulle med andra ord ges total makt och ansvarsfrihet, liksom ”immunitet i fråga om samtliga juridiska processer, vare sig de är civila, politiska eller faller under brottslagstiftningen och, under alla omständigheter och utan tidsbegränsning, immunitet i fråga om [alla lagar] som reglerar kriminella eller disciplinära förseelser som kan begås av Nato-personal i den federala republiken Jugoslavien... Nato-personal skall, liksom deras fordon, fartyg, flygplan och annan utrustning, åtnjuta fullständig rörelsefrihet och obehindrat tillträde överallt i den federala republiken Jugoslavien, inklusive dess luftrum och territorialvatten.”

Inte heller förbises behovet av propaganda. Jugoslaviens regering ”skall, när så begärs, erbjuda alla de tjänster på telekommunikationsområdet, inklusive radio- och tv-sändningar, som behövs för [ockupationen], så som dessa behov bedöms av Nato. Dessa tjänster skall tillhandahållas utan kostnad.” Och den ideologiska grundvalen för ockupationen uttrycks med all önskvärd tydlighet. ”Nato ges rätt att använda flygplatser, vägar, järnvägar och hamnar utan att betala avgifter, tull eller andra kostnader. Ekonomin skall styras i enlighet med marknadsekonomiska principer.”

    Ingen regering någonstans kunde ha accepterat detta. Det rörde sig om en skandalös provokation. Den 19 mars undertecknades ”avtalet” av UCK, som tidigare avfärdats som ”terrorister” av Madeleine Albright och Robin Cook. Serberna vägrade, naturligtvis. Och det handlade inte bara om Milosevic. Det valda jugoslaviska parlamentet, rapporterade New York Times korrespondent i Belgrad, ”avvisade tanken på Nato-trupper i Kosovo, men stödde idén om en FN-styrka som skulle övervaka en politisk lösning i provinsen”. Så vitt jag vet har detta inte rapporterats i Storbritannien. Om det rapporterades så drunknade det i den massmediala kör som ägnat sig åt att demonisera Milosevic. Det var därför som detta genomförbara alternativ till bombningarna kunde ignoreras i Washington och Bryssel. Fem dagar senare gick Nato till angrepp. Nu hade man serberna där man ville ha dem.

Det finns dessutom tydliga tecken på att bombningarna hade beslutats på förhand. Den 12 augusti 1998 konstaterade den amerikanska senatens Republican Policy Committee: ”Planeringen för ett USA-lett Nato-ingripande i Kosovo är nu i stort sett färdig. Det enda som tydligen fattas är en händelse – med tillräckligt omfattande massmedial bevakning – som skulle göra det möjligt att politiskt motivera ingripandet... Att Clinton nu väntar på en ’tändande gnista’ i Kosovo blir allt mer tydligt.”
  Den 25 mars, dagen efter att bombningarna inletts, beskrev den brittiske försvarsministern George Robertson Natos målsättning som ”entydig”. Målet var, sade han, ”att förhindra en annalkande humanitär katastrof genom att stoppa de våldsamma attacker mot kosovoalbanerna som genomförs av de jugoslaviska säkerhetsstyrkorna”. En FN-rapport motsade detta uttalande, och bedömde att det våld som utövats av paramilitära styrkor både på den serbiska och den kosovoalbanska sidan hade varit ungefär lika omfattande, och att det inte kom i närheten av den våldsvåg som bombningarna utlöste. En CIA-rapport som gavs till Clinton, och som läcktes till pressen, varnade för att bombningar sannolikt skulle leda till etnisk rensning i massiv skala.
  Den 30 april satt George Robertson bland militära befälhavare på HMS Invincible, och förklarade att Nato aldrig hade förväntat sig att man skulle kunna förhindra en humanitär katastrof. Detta påstående var den exakta motsatsen till hans ”entydiga” uttalande fem veckor tidigare. I likhet med Clinton måste Robertson och Blair ha blivit förvarnade om den flyktingkatastrof deras handlingar skulle orsaka.
  Generallöjtnant Satish Nambiar från Indien var chef för FN:s enheter i Jugoslavien mellan 1992 och 1993. Han skrev nyligen: ”Jag upplevde det som att Jugoslavien var en tragedi som orsakades av medierna... Den jugoslaviska regeringen hade, trots allt, visat vilja att foga sig efter nästan alla bestämmelser i Rambouillet-avtalet, i fråga om eldupphör, ökad autonomi för albanerna och så vidare. Men de kunde inte gå med på att Nato-trupper besatte Jugoslavien. Det är exakt vad Indien skulle ha gjort under samma omständigheter. Det var västvärlden som fortsatte att förvärra situationen med de nuvarande vansinniga bombningarna, som mest verkar motiveras av sårade egon, revanschbegär och vedergällning. Natos massiva bombningar skiljer sig inte i moraliskt hänseende från de serbiska styrkornas aktioner i Kosovo.”

John Pilger
Översättning: Tor Wennerberg

John Pilger är journalist och dokumentärfilmare. Han är mångårig medarbetare i The Guardian, New Statesman och Aftonbladet. Hans bok Dolda dagordningar publiceras i höst på Ordfront förlag.


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!