|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Låt oss slippa ett nytt Daytonavtal Sedan Nato inledde sina bombningar av Jugoslavien är det som om det senaste året i Kosovo raderats ut och historien börjat på nytt. I tv och radio hör vi hur ”Flyktingkatastrofen i Kosovo växer sedan Natos flygattacker började”. På kultur- och debattsidor har kriget precis börjat och kraven på att stoppa bombningarna kommer som en ryggmärgsreflex. Verklighetsbilden är felaktig, diskussionen naiv. Kriget i Kosovo har pågått länge - striderna i över ett år - och det extrema våldet som den serbiska polisen utövat mot civila har varit systematiskt. Den verkligheten har i ett år accepterats och allvaret i det som händer i Kosovo lyckades inte nå fram förrän Natos plan lyfte från sina baser i Italien. I takt med att vi de senaste tio åren institutionaliserat vårt sätt att glömma Kosovo har vi också lärt oss att blunda för brott mot mänskliga rättigheter. I slutet av januari i år bodde vi i tre dygn med befolkningen och UCK-gerillan i Drenica i centrala Kosovo (Tidningen Vi nr 7/8 1999), i just de byar som redan innan Natos bombningar började rensas från sin albanska befolkning.
 Ser man tillbaka på vad som hänt i de byarna, i lervällingen långt från diplomater och fredsförhandlare, står det klart att det folkmord som nu pågår i Kosovo inte är orsakat av Natos bombningar. Samma scener vi kan ana inifrån Kosovo i dag har i mindre omfattning utspelats under ett år. Den etniska rensningen är en grym kulmen på serbisk praxis i Kosovo sedan den 28 februari i fjol.- Den 28 februari i fjol landade polisen i helikoptrar på bägge sidor av byn, berättade mannen. Vi gick in på gården. Bakom muren stod två utbrända hus som bands ihop av ett garage. I det högra huset sköts tio män i ett rum. Alla fick lägga sig ner på marken och de tio männen skildes från de andra. Fyra av dem var fullvuxna män, fem var runt tjugo och den minsta, Elhami, var sexton. - De låg där i en hög när vi hittade dem, berättade deras granne.
I dag är det drygt ett år sedan Elhami och de andra dog i Likosan. Än värre blev det i Prekaz i mars, i Gornij Obrinje i höstas och i Racak i januari. I skuggan av dessa ”nyheter” sköts civila, nästan alla kosovoalbanska, till döds nästan varje dag.
Flyktingströmmen i dag i Kosovo är större än den under den serbiska offensiven förra året, men den är inte unik. Förra året var mellan 300 000 och 400 000 på flykt i Kosovo, redan då lämnade tiotusentals landet.Nu tvingas de iväg, systematiskt och hänsynslöst. Förra offensiven var en varning, nu fullbordas hoten i full skala. Avtalet gjorde att många valde att återvända hem. Men det blev snart tydligt att civil övervakning inte kunde hindra en fortsättning på våldet. I julas började striderna igen i norra Kosovo, massakern i Racak följde den 15 januari och i dag total etnisk rensning av Kosovo. Det sista försöket att samtala med Milosevic var avtalet som lades fram för parterna i det franska slottet Rambouillet. Att det inte fullbordades var väntat om man ser på vad som hänt i Kosovo det senaste året - det fanns ingen grund att stå på. Kosovoalbanerna skrev på för att de i förlängningen såg ett självständigt Kosovo träda fram ur texten. Milosevic var tvungen att göra stora eftergifter. Vissa tycker att de var alltför stora, att avtalet var omöjligt för serberna att skriva på. Sett utifrån strikt serbisk vinkel är det säkert korrekt. Men det fanns egentligen ingen annan väg. Under hela 90-talet och fram till och med avtalet om OSSE-observatörerna i oktober har Milosevic konsekvent vägrat att på något sätt bidra till en varaktig fred på Balkan. Han har genom en brutal praxis på marken förverkat sin rätt att ställa villkor i framtida förhandlingar om Kosovo. Det är mycket som är för sent i Kosovo. Om samtalen i Rambouillet hade inletts 1996, då UCK utförde sina första stridshandlingar, kunde kanske allt sett annorlunda ut. Då hade det ännu inte flutit så mycket blod. Då hade även hoppet varit större för Kosovos serber som nu ser sitt land tömmas på sina invånare.
Nu har FN:s roll skjutits i sank. Den säkerhetspolitiska situationen i Europa har förvärrats, risken för en statskupp i Montenegro är påfallande och Makedoniens situation är mer än prekär.
Jesper Lindau
Kontakta kulturens web-redaktion: |
|
