Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
Lördag 10 april 1999
  

Vi är alla gisslan hos Milosevic
”Den sista granaten föll över Sarajevo den 28 augusti 1995. 35 dödades och 90 skadades. Kriget slutade - men freden började inte. I 19 månader har Sarajevo och Bosnien levt i ett övergångstillstånd, präglat av ovisshet och ständigt nya kriser. I dag vet vi att den fred vi väntat på under fyra långa år aldrig blev av. /.../ Hur ska man överleva? Kommer skjutandet att börja igen?”

Så skrev Ozren Kebo, bosnisk journalist, på dessa sidor för precis två år sedan. I dag skriver han, speciellt för Aftonbladet, om stämningarna i det Bosnien som ligger så nära det nya krig som än en gång fruktar Milosevics granater.
Här finns en förbittring över att Natos angrepp kom sju-åtta år för sent - men också ett hopp, skriver Kebo: Nato-offensiven kan bli början till slutet för Milosevicregimen och en gång för alla lösa problemen på Balkan.


Sju års försening:
Äntligen! Det är det ord som på senaste tiden blivit det vanligast förekommande här nere i vårt hörn av världen och det uttalas med största möjliga eftertryck. Det gäller inte bara i Sarajevo och i Bosnien Herzegovina utan också i Kroatien, i Slovenien, i Kosovo, och enligt tillförlitliga källor rent av i Montenegro. I detta enda ord ryms såväl lättnad som förbittring och hopp. Lättnad över att den humanitära katastrofen bland kosovoalbanerna äntligen kan få ett slut. Förbittring - för Natos angrepp kommer sju, kanske till och med åtta, år för sent. För det som nu görs för att stoppa folkmordet i Kosovo borde gjorts redan 1991 när kriget tog sin början, först i Slovenien, sedan i Kroatien, men allra senast 1992 när jugoslaviska armén och serbiska paramilitära trupper började förinta Bosnien, ta död på befolkningen och bränna ner allt som kom i deras väg.
  Och hopp - därför att alla nu uppriktigt hoppas och tror att detta kommer att bli början till slutet för Milosevicregimen och inledningen till en definitiv lösning på situationen i forna Jugoslavien.

Gisslan (1):
I Sverige är det kanske inte så bekant, men här nere känner vi sedan ett decennium av det in på bara skinnet. Alla ovan nämnda länder, inklusive Makedonien, är gisslan till Slobodan Milosevic och hans expansionspolitik. Det forna Jugoslavien hade en gång i tiden det bästa av rykten bland socialistiska länder. Men i stället för att som först i raden bli medlem i såväl Europeiska unionen som Natoalliansen upplever i dag vi i Bosnien Herzegovina en av de svåraste i en hel rad av förödmjukelser på det diplomatiska området: Bulgarien av alla länder har infört visumtvång för oss, och skälet till detta uppges vara att det är ett krav Europeiska unionen har på dem. Samma Bulgarien för vilket forna Jugoslavien var ett drömland lika ouppnåeligt Amerika. Skillnaden mellan Bosnien Herzegovina och Bulgarien var för tio år sedan lika stor som skillnaden mellan Sverige och Bosnien Herzegovina är i dag.
  För Aftonbladets läsare kan jag förklara det bäst med ett exempel hämtat från min egen erfarenhet. Året var 1984 och vi var några studenter på sommarlov vid det som dåförtiden var den adriatiska kust som tillhörde oss alla. Nu är det bara kroaternas. Två dagar innan vi skulle fara hem kom det turister från Bulgarien till vårt sommarläger, så fattiga att de tvättade ur soppåsarna när de använt dem och hängde upp dem ut och invända på tork på strecket där vi hängde våra kläder. De hade inte pengar att köpa nya plastpåsar för. När vi åkte hem lämnade vi kvar två kassar med mat till dem, för att vi tyckte synd om dem. Nu är det de som ger oss humanitär hjälp, för att de tycker synd om oss. Och alltihopa sammantaget är resultatet av Milosevics önskan att skapa ett utvidgat Serbien av ett decimerat Jugoslavien.

Allierade:
Milosevic är inte ensam i sitt uppsåt. Hela den här tiden har han haft den kroatiske presidenten Franjo Tudjman på sin sida. Tudjman har under alla år i det fördolda stött Milosevics politik, för de bägge har ett viktigt gemensamt mål: att dela på Bosnien Herzegovina. Det har gått så långt att för just Bosnien Herzegovina är Kroatien i dag ett långt större hot än Serbien. Välinformerade källor hävdar, inte utan grund, att Milosevic har så mycket problem i själva Jugoslavien, det vill säga Serbien, att han inte längre har tid att ägna Bosnien många tankar. Till skillnad från Milosevic är de problem som Tudjman förorsakar i Kroatien till största delen ett resultat av hans fortfarande högst livfulla och lidelsefulla önskan att bryta loss och ta för sig en rejäl bit av Bosnien Herzegovina.
  Det är anledningen till den överraskning Tudjman dessa dagar förärat de kroatiska medborgarna. Alla enkäter visar att nittio procent av invånarna stöder Natos bombningar och anser att de är ett välförtjänt straff för en diktatorisk regim som bär ansvaret för hundratusentals dödsoffer. Men ack, på det sättet tänker inte Tudjman. Från statens innersta maktcentrum har utgått en officiell kommuniké där Kroatien sägs ”förstå skälen till att Nato intervenerar”. Man förstår alltså bara skälen, man stöder dem eller sanktionerar dem inte.
  Kommentatorerna tolkar denna skandalösa kommuniké på två sätt: det första är att Natoangreppen allvarligt hotar den kommande turistsäsongen i ett Kroatien som håller på att kvävas av skulder och brist på pengar och det and-ra, viktigare, är att bombningarna definitivt fått Tudjman att inse att det inte blir något av med att dela upp Bosnien Herzegovina sinsemellan.

Gisslan (2):
Milosevics gisslan är inte bara bosnjaker, albaner, kroater, makedonier och montenegriner utan också serberna själva. Detta är inget grundlöst påstående. Jag har mycket goda kontakter med intellektuella i Belgrad och minns mer än väl vad en kvinnlig journalist i Belgrad sa till mig för ett drygt år sedan: ”Vi kommer alltid att vara hans fångar. Han kommer att härska över oss så länge han lever och det finns ingen räddning för oss.” Serbien är förrött, plundrat, fattigt och utan något som helst hopp. Det är kanske svårt att tro men vägarna i Serbien är om möjligt ännu mer förstörda än i Bosnien. Och ännu svårare är det att tro att deras löner är lägre än våra. Och ändå borde Serbien med sina tio miljoner invånare, sina rika naturtillgångar och med den kunskap och de mänskliga resurser som finns där kunna vara ett europeiskt land av genomsnittligt slag.

Belgrad:
Medan bomberna faller brevväxlar jag via e-post med mina vänner i Belgrad. Det är för mig det bästa beviset på att man inte kan tala om kollektiv skuld, för det är sedan länge klart och tydligt för dem vad det är som händer. Men de kan ändå inte ge sitt stöd åt bombningarna därför att det faktiskt rör sig om deras eget skinn och för att de är övertygade om att allt det som händer nu kommer att få katastrofala konsekvenser inte bara för Kosovo, där hämnden mot albanerna kommer att bli gruvlig, utan också för hela landet, där Milosevic stärkt sin ställning.
  I Belgrad härskar annars en märklig kombination av skräck, resignation, vrede och panik. I staden har det dykt upp en del fyndiga graffiti (VA FAN SKULLE DU HITTA AMERIKA FÖR, COLUMBUS!), musiker ordnar rockkonserter som protest vilket aldrig gjordes medan Belgrad i 1 000 dagar lät beskjuta det belägrade Sarajevo eller medan Vukovar och Dub-rovnik lades i ruiner, affärshyllorna gapar tomma, det finns inga specerier och andra livsmedel, bensin för privatbruk går inte att få tag på, alla utländska filmer har tagits från repertoaren i protest mot ”Natos banditer och deras kriminella aggression”, till och med helt oskyldiga mexikanska såpor har lyfts ur teveprogrammet, och den serbiska propagandan som nått svindlande höjder under de senaste åren upplever nu en riktig patriotisk orgasm.

Propaganda:
Inte heller detta skriver jag utan grund: Sarajevo har på sista tiden blivit en sällsynt privilegierad stad för vi kan se både på CNN och på serbisk teve. Och vilken fulländning propagandan nått i Belgrad, det är helt otroligt. Ägaren till restaurang Kalifornia har låtit meddela sina gäster att han funderar på att döpa om sin restaurang till Bagdad Café, och de regimtrogna journalisterna skriver inte texter längre, de vräker ur sig otidigheter. Amerikas president Bill Clinton är ”sexuellt utsvulten”, hans fru kallas ”lesbisk”, den brittiske premiärministern Tony Blairs kabinett är ”en smutsig homosexuell regim med idioter som fått hjärnsläpp vid makten”, Robin Cook är ”ett impotent fyllo”, och det som vi brukar benämna den internationella gemenskapen eller världssamfundet har i dagarna i den Belgradstyrda propagandan börjat kallas ”globala gangstrar”, ”rövarband”, ”pack”, ”narkomaner och aidssmittade”, ”amerikanska hantlangare och blodsugare”, ”den nya världsordningens kriminella lakejer”.

Kosovo:
I Kosovo är det fullständigt kaos. De allra svartaste händelserna från kriget i Bosnien upprepas: Srebrnica, Prijedor, Sarajevo, Kozarac. Vilket klart uttryckt betyder: massavrättningar, koncentrationsläger, mord, fördrivning, brand och förstörelse. Att sätta stopp för denna katastrof från luften är svårt. Därför är det enda hopp som återstår att de västallierade ska löpa linan ut och fullständigt förinta Milosevics krigs- och polismaskineri. Men inte heller det är tillräckligt om man inte också tar kål på Milosevic-regimens tredje hörnsten: medierna. Vis av den bosniska erfarenheten har Milosevic i tid tystat de allra flesta oberoende medier så att en vän i Belgrad var tvungen att skicka e-post till mig i Sarajevo med följande lydelse: ”Berätta för mig vad som händer i Serbien är du snäll. Du vet det bättre än jag, för jag har bara äktserbisk teve att titta på och den är så bortom all värdighet att det är omöjligt att se på den.”

Milosevic:
Om honom har länge härskat myten att han är den bäste politikern av alla på forna Jugoslaviens område. Ju längre tid det går, desto tydligare visar det sig att det inte ligger någon sanning i detta, att han inte är den bäste, han är bara den starkaste, för han har lyckats roffa åt sig flest av det forna Jugoslaviens stridsvagnar, flygplan, kanoner och pengar. Och som tiden återigen visar är han den sämste, för han har inte uppnått ett enda av de strategiska mål han satt upp: han har inte gjort allvar av det Storserbien som skulle inbegripa dagens Jugoslavien plus två tredjedelar av Kroatien, hela Bosnien Herzegovina samt Makedonien. Först besegrade Tudjman honom militärt, och nittio procent av de Kroatienfödda serberna flydde till Serbien. Militärt lyckades Milosevic inte besegra det helt obeväpnade Bosnien Herzegovina fastän han hade enorma stridskrafter till sitt förfogande. Lokala stridskrafter kämpade med gevär mot de serbiska stridsvagnarna. I Makedonien tordes han inte gå in för amerikanerna. Sedan tog man från honom Montenegro, och nu är det bara sista frågetecknet, Kosovo, kvar. Serbien har aldrig någonsin varit så förödmjukat och så fattigt som nu. Det ena misslyckandet efter det andra således.
  Det enda Milosevic hittills lyckats med är att sitta kvar vid makten. Han har vunnit alla val fram till nu, och hans häftigaste motståndare - cetniken Seselj och den inte mycket mindre extreme Draskovic - har han dragit in i maktens labyrinter till den grad att de nu delar ansvaret för det som sker och praktiskt taget inte kan sätta sig upp emot honom. I Serbien finns inte längre några politiska krafter av betydelse som skulle kunna få en förändring till stånd. Demokratiskt orienterade partier är så marginella att de inte ens är värda att nämnas.

Vad händer sen:
Det är ännu tidigt för prognoser. Om man inte vill att det bara ska bli frågan om enstaka brandkårsutryckningar måste västmakterna ta tillfället i akt, för det lär inte komma igen, och en gång för alla lösa förhållandena på Balkan. Annars kommer Milosevic att bli en europeisk Saddam Hussein, han kommer att gå starkare ur bombningarna än han gick in i dem, och Serbien kommer att vara en destabiliserande faktor för decennier framåt. Och denna instabilitet kommer att få följdverkningar inte bara i Bosnien Herzegovina och Makedonien utan också i hela Europa. Det är visserligen sant att den ryska krigsmakten är så desorganiserad att den militärt inte klarade av att besegra ens tjetjenerna, men det är också sant att det finns så många nukleära brushuvuden där att med en rubbad Zirinovskij skulle det inte vara något problem för militären att själv blanda sig i ”skapandet av en ny världsordning”.

Ozren Kebo
Översättning från bosniska: Annelie Fridell-Aggestam

Kebo, som är född i Mostar 1959, arbetade under hela kriget för den oberoende månadstidningen Dani, skrev och redigerade under obeskrivliga förhållanden.
Om den tiden har han berättat i den internationellt uppmärksammade boken Sarajevo för nybörjare, på svenska på DN-förlaget i höstas, samt i artiklar här på kultursidorna.
Med humor och ett mycket konkret sätt att skildra vardagslivet visar han den vanliga människans helvete i kriget.
I dag är han frilansjournalist och arbetar på nästa bok: The Sarajevo Decamerone.


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!