|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Jag skäms å era vägnar! Jag är övertygad om att Nato-bombningarna över Jugoslavien - utan en parallellaktion av kraftigt skydd och stöd åt kosovoalbanerna inne i Kosovo - kommer att gå till historien som en pyramidal felbedömning. Jag har svårt att tänka mig två personer som är mer olika, i alla avseenden, än journalisten John Pilger och förre amerikanska utrikesministern Henry Kissinger. Icke desto mindre är båda emot Nato-bombningarna. Carl Bildt och lord Owen, som båda arbetat inne i det forna Jugoslavien är djupt kritiska. Det finns, som alltid i sådana här lägen, grupperingar som är för bombningarna och grupperingar som är emot bombningarna; men deras skäl varierar. Det finns inte en ja-sida och en nej-sida, det finns en mängd olika slags ja- och nej-sidor. Det kan var och en som läser den internationella pressen eller följer kommentarerna över internet vittna om. Ur detta skulle det kunna uppstå en spännande och intressant debatt, som anstår en demokrati. Själva idén med demokratin är ju att olika åsiktsriktningar bryts mot varann i ett fritt och öppet samtal. I Sverige är något allvarligt fel med debatten om Nato-bombningarna över Jugoslavien. I ett land som betecknar sig som neutralt och alliansfritt och som inte är anslutet till Nato skulle man ju kunna föra en verkligt förutsättningslös debatt. Istället är det tvärtom. Invektiven haglar och de som ifrågasätter bombningarna anklagas för att stödja ”Belgradregimens folkmordspolitik”. Man skulle ju kunna påstå att det är tvärtom eftersom bombningarna i ett slag plånat ut den demokratiska oppositionen i Belgrad och lett till denna humanitära katastrof. Men det är bara pennfäktning och att plocka retoriska poänger. Det leder ingenstans att föra debatt på en sådan nivå. Jag följer den brittiska och amerikanska debatten och försöker se vari skillnaderna ligger gentemot den trånga svenska. Där finns hela regnbågen av åsikter. Skillnaden är att debattörerna och tyckarna vänder sin kritik mot dem som har makt att ändra på saker och ting, mot politikerna, militären eller Nato-ledningen. Däremot försöker få hindra varandra från att ha olika åsikter genom att anklaga varandra för medhjälp till folkmord eller rasism eller krigshets. Detta sätt att debattera går som en röd tråd genom den svenska historien. Sverige har varit ett konsensusland där avvikande åsikter - avvikande från dem som för tillfället har problemformuleringsföreträde - brutalt förvridits och brännmärkts. Meningen är att de som är av annan åsikt inte ska våga yttra sig. Sedan frågar man sig med jämna mellanrum varför det är så tyst i Sverige...
Under andra världskriget försökte hela det svenska etablissemanget tysta dem som protesterade mot eftergiftspolitiken mot tyskarna. I en interpellationsdebatt i riksdagen 1942 sa bondeförbundets vice ordförande Erik von Heland: ”Skall Sveriges ungdom offra sitt liv på slagfälten, och skola mödrar och barn begravas under spillrorna av flygbombardemangen, då måtte detta ske under försvaret av vårt fosterland. Men statsmakterna måste se till, att det icke sker i ett av hänsynslösa redaktörer framprovocerat krig.”
Att tömma Kosovo på hjälparbetare och observatörer och journalister, att lämna kosovoalbanerna ensamma med de serbiska trupperna och sedan börja punktbomba mål i Jugoslavien, det kunde inte leda till något annat än en gigantisk humanitär katastrof. Det finns hur många viktiga frågor som helst att debattera. När jag ser svenska debattörer ta den ofattbara, mänskliga katastrofen i Kosovo som intäkt för att bygga om sina skrivbord till små folkhemska skyttegravar varifrån de kastar inrikespolitisk skit på varann, när de använder ett fjärran outsägligt lidande till nationella maktkamper och positionering - då känner jag djup skam å deras vägnar, eftersom de inte har kurage nog att känna det själva.
Maria-Pia Boëthius
Kontakta kulturens web-redaktion: |
|
