Därför bombar USA
John Pilger, exklusivt för Aftonbladet om bakgrunden till kriget i Jugoslavien

Det som framför allt var viktigt för amerikanarna var, att Serbien inte splittrades och gled ur den västliga - dvs amerikanska - kontrollen. Det följande Daytonavtalet, en ”fredsplan” utformad av USA, legitimerade den etniska rensningen; det bosniska folkets önskemål struntade man i och amerikansk dominans slogs fast.
  I dag bombar Nato - eller Washington med andra ord - Serbien därför att Milosevicregimen - liksom Saddam Hussein 1990 - har blivit för stursk. Mannen lyder inte order. Han kuvar inte Kosovo på det sätt som den amerikanska planen krävde. Han har blivit alltför uppenbar, och tillåter sina trupper att slakta människor och lämna deras kroppar att filmas öppet av västerländsk tv. Ännu allvarligare för USA är att han utmanar ”stabiliteten i regionen”, den typ av falsk stabilitet som är nödvändig för en stormakt som utför sina av Gud givna ärenden.
  USA:s särskilda sändebud till Balkan, Richard Holbrooke, har i realiteten erkänt att det verkliga skälet bakom bombningarna är ”Natos trovärdighet”. Med andra ord: den amerikanska maktens trovärdighet. Sedan det kalla krigets slut har Förenta staterna sökt finna nya anledningar för att bibehålla Nato, för att göra det möjligt för USA att behålla kontrollen över de europeiska militärstyrkorna och säkerställa Natos användbarhet för stormaktsagerande utanför Europa.
  Sedan 1990 har Washington tryckt på för att Nato ska kunna användas ”utanför sitt område” och utan FN:s godkännande; med andra ord, att tillskansa sig FN:s roll som världens ”fredsstyrka”. Även om Washington dominerar FN:s säkerhetsråd, krävs det resolutionsbeslut där innan FN-trupper kan vidta militära aktioner.

Detta har inte varit ett oöverstigligt problem vid tidigare tillfällen. Slakten i Gulf-”kriget” 1991 legitimerades av FN efter att den amerikanska utrikesministern James Baker reste runt i världen och erbjöd de största mutorna i historien till potentiella militära allierade. I Kairo t ex mutade Baker egyptierna med 14 miljarder dollar vilket raderade ut en tredjedel av deras utlandsskuld; och Turkiet mottog 8 miljarder dollar i militära gåvor och ett lågräntelån från Internationella Valutafonden på 1,5 miljarder dollar.
  I dessa dagar kan emellertid USA inte längre räkna med ett öppet stöd av de konservativa muslimska staterna, efter att ha attackerat Irak gång på gång under åtta års tid. Efter att USA:s gamla rival Sovjetunionen brutit samman, är nu den imperialistiska gudfadern otålig att få slutföra sitt huvudprojekt - och det är att säkerställa ett ”oljeprotektorat” hela vägen från Persiska viken till Kaspiska havet, och på så vis kontrollera huvuddelen av världens största energireserver. Med detta syfte har USA vidtagit förödande ekonomiska sanktioner mot uppstickaren Saddam Hussein, tidigare favorit i Washington, och hindrar honom på så vis att sälja Iraks olja på den öppna marknaden, vilket skulle innebära att Irak underminerade Saudiarabiens ekonomi och ekonomierna hos andra av regionens USA-allierade.

Nato ska bli det nya amerikanska oljeprotektoratets polis, och vi kan räkna med att se mer Nato-våld (huvudsakligen anglo/ amerikanskt) som stöd för denna nya stormaktshegemoni, vars riktlinjer nyligen dragits upp. Det är en bitter ironi för den serbiska regimen, att även om USA i själva verket betraktar Milosevic som användbar, och motsätter sig ett självständigt Kosovo, så är läget för en attack på Serbien alltför gynnsamt för att avstå. Det demonstrerar för världen vad Nato är till för, på samma sätt som Gulf-”kriget” 1991 var en demonstration av amerikansk makt i ett läge när USA:s ekonomiska dominans verkade vara allvarligt hotad såväl från Japan som från Europa. Samtidigt var det en bestraffningsaktion mot en av USA:s uppknutna tyranner för att han hade klivit över det streck i sanden som Västerlandet hade dragit upp.
  Nato-attackerna kommer att döda civila serber som inte har någonting med Kosovo att göra. De är bara ”collateral damage” (indirekta skador) och ”unfortunately expendable” (olyckligtvis möjliga att offra) enligt en amerikansk generals så berömda yttrande i Vietnam-kriget. Nato-aktionen hotar att utlösa ett mer omfattande krig. Makedonien kan spricka, och dra in Bulgarien och Grekland i konflikten. Båda länderna har rivaliserande anspråk på Makedonien.
  "Vi ska använda bilaterala mötesplatser och bilaterala relationer för att stärka respekten för mänskliga rättigheter", sade Storbritanniens nye utrikesminister Robin Cook vid labours makttillträde. Detta slags nonsensuttalande återges fortfarande på största allvar i väst, där massmedia har spelat en viktig historisk roll när det gällt att bortförklara västmakternas skuld. Cooks uttalande står helt i strid med hur väst har agerat tidigare, och det är livsviktigt att ha en bredare förståelse för historien i dagens läge, nu när Storbritannien och USA slagit in på en ny, expansionistisk kurs.
  Ingenting av det här är förvånande, mönstret är tydligt. Alltsedan 1945 har USA:s och Storbritanniens utrikespolitik - för att försvara vad som kallats ”västliga intressen” - spelat en betydelsefull roll i några av detta århundrades värsta övergrepp mot mänskliga rättigheter. Ta i stort sett vilken regional tyrann som helst de senaste årtionden - från Mobuto över Suharto till det gäng som terroriserat Turkiet - stödet från Washington och London har varit avgörande för dem alla. Nyligen frisläppta dokument ur Foreign Office-arkiv visar att Storbritannien aktivt medverkade 1965 när mer än en halv miljon indonesier, många av dem motståndare till Suharto, mördades. Vid det tillfället telegraferade den brittiske ambassadören i Djakarta, Sir Andrew Gilchrist, hem till London: ”För er har jag har aldrig dolt min övertygelse att litet skottlossning här i Indonesien skulle vara en viktig förberedelse till verkliga förändringar.” En serie av hemliga operationer, som uppdagats först nyligen, beredde vägen för den ”lilla skottlossning” som visade sig handla om mord på hundratusentals människor.

Amerikanarna, som nu är imperiets odiskutabla härskare, bryr sig mindre om att dölja sina målsättningar. Förra året frågade en amerikansk tv-reporter USA:s utrikesminister Madeleine Albright apropå effekterna av sanktionerna mot Irak: ”Vi har hört att en halv miljon barn har dött till följd av dem. Jag menar, det är ju fler barn än de som dog i Hiroshima... Är det verkligen värt det priset?”
  Och Albrights svar var helt enkelt: ”Vi tycker att det är värt det priset.”
  Bortom det nu pågående krigsäventyret på Balkan förblir de faror som kommer att prägla det nya årtusendets inledning i stort sett ouppmärksammade. Ett av de förslag som amerikanerna på allvar överväger är t ex att man inom Nato ska sätta upp en Nuclear Expeditionary Force, en kärnvapensbestyckad expeditionsstyrka "främst avsedd att sättas in mot mål i tredje världen", enligt en rapport nyligen. Det finns också planer på att utrusta Stealth-bombare, alltså av det slag som nu satts in mot Serbien, med ett nytt slags bomber, kallade B61-11 eller ”penetrator nuclear weapon”, genombrytande kärnvapen. De har utformats så att de borrar sig ner i jorden innan de detonerar: på så sätt kan deras tryckvågor spränga stridsledningsbunkrar hundratals meter under jord. Dessa ”mini-kärnvapen” kan också avfyras från jaktflygplan av typ F-16.

Förra veckan avfärdade västmakterna Rysslands protester. Det vi inte hört talas om är hur allvarligt den ryska militären ser på Natos utvidgning. Efter Berlinmurens fall har Nato snabbt expanderat in i Östeuropa, ända fram till Rysslands gränser. Det ryska svaret har knappast observerats i väst, men försvarsministeriet i Moskva har formulerat planer på hur man skulle kunna använda nya taktiska kärnvapen utefter Rysslands västra gräns. Rysslands nationella säkerhetsråd har också för avsikt att överge Moskvas sedan länge etablerade försvarsdoktrin, att inte vara den som först använder kärnvapen vid en konflikt.

Ryssarna åser skräckslagna hur Clinton-administrationen nu beslutat lägga fram den största krigsbudgeten sedan Reagan-åren. Det var verkligen ett ”tillbaka till framtiden” när Clinton i februari inför kongressen lade fram ett förslag att lägga ned 6,6 miljarder dollar på att utveckla en nationell ”försvarssköld” till år 2000. Detta är en fortsättning på Reagans ökända ”Stjärnornas krig” och innebär ett brott mot 1972 års Antirobotavtal. Den amerikanska vapenindustrin är förtjust. För ryssarna innebär det att de måste avbryta sin pågående nedrustning, de tvingas istället att bygga upp ett motsvarande system och förbereda sig för ett krig som ingen kan förstå vad det skulle gå ut på. Det sägs att vi är på väg att lämna det ”amerikanska århundradet”. Vi bör kanske ställa oss frågan: Vad är vi i så fall på väg in i? Kanske dess fortsättning i ännu farligare form?

John Pilger
Översättning: Margareta Norlin

Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!