|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Barnen har stannat av intellektuellt Vad håller på att hända med Sverige? Är det riktigt att säga att det i Belgien och USA är 30 procent fler tonåringar som går vidare till högskolan, trots att vi vet att det finns fler analfabeter i USA än här? Betyder det att barnen i USA och Belgien är så mycket bättre än våra? Jag som undrar är gymnasielärare i Borås och har liksom många andra som synts i debatten arbetat med svaga elever och läsproblem i många år. För fyra år sedan tyckte jag mig märka att läsförmågan drastiskt sjönk. Detta var inte en långsam förändring utan skedde över ett sommarlov. Jag gjorde inom ramen för Göteborgs universitet en läsundersökning som visade att 70 procent av eleverna på vissa program inte nådde upp till de i testet stipulerade minimikraven för årskurs sex, d v s de läste så dåligt att de knappt kan följa med textremsan på tv:n. Det resultat som var mest uppseendeväckande var att läsförmågan verkade sjunka i hela den grupp jag testade, alltså även bland de elever som ansågs som duktiga. Det förvånar mig att Gunnar Ohrlander eller Birgita Allard inte ser sambandet mellan sjunkande kunskaper i matematik, skrivning och läsning. Jag gjorde en enkel jämförelse mellan läsförmåga, matematik och engelska och fann att sambandet nästan var 90 procent. Detta innebär att eleverna inte bara skriver som lågstadiebarn utan också tänker på den nivån. Deras intellektuella utveckling har avstannat för länge sedan.
Om vi nu antar att undervisningen, trots alla krusningar på ytan, ändå i grunden har varit densamma i alla år måste vi söka efter orsaken till den plötsliga nedgången på annat håll. Det är fel att säga att ingen i skolans värld bryr sig. Det finns många där, både elever och lärare, som mår väldigt dåligt just nu, inte för att viljan saknas utan för att det sker något utanför skolans värld som ingen riktigt har kunnat sätta fingret på. Till detta kommer också nya yttre villkor för skolarbetet bl a kommunaliseringen, vilka möjliggjort gigantiska besparingar. Dessa hade varit omöjliga att genomföra om staten hade haft ansvaret för skolan. Då hade det blivit revolution. Dessutom tillkommer det nya betygssystemet. Den ansträngda kommunala ekonomin har gjort att pressen på lärare att godkänna elever har ökat. Skolan som institution har aldrig haft möjlighet att arbeta positivt utan ålagts krav som alla vetat är omöjliga att leva upp till, även om vissa har varit lyckligare lottade än andra. Det övergripande ansvaret bär våra rikspolitiker. De kontrollerar budgeten, de har tillgång till forskningen och kan dessutom styra utbildningen av de personer som arbetar inom förskola och skola. Av dessa borde man kunna kräva att de har den framförhållning som krävs när det gäller vår livsmiljö. Bristen på långsiktigt tänkande har fått väldiga konsekvenser för den enskilde och därför för samhället. Jag är rädd för att den nedåtgående trenden kommer att fortsätta och i framtiden kanske bli omöjlig att reparera, om inget drastiskt görs nu. Skolans viktigaste uppgift är att vara en bastion mot oönskade förändringar i samhället och därmed kunna vara en garant för att de barn som föds får de chanser de har rätt till. Detta kan inte vara en konjunkturfråga.
Per Fröjd
Kontakta kulturens web-redaktion: |
|
