|
Skräckblandad förtjusning
Så här 180 år efteråt återger Göteborgs stadsteater historien i form av en skräckopera. Precis som i ursprungsberättelsen återfinns flera välkända teman: den missförstådde vetenskapsmannen som trotsar omvärlden och gör en revolutionerande upptäckt, människan som straffas när hon leker Gud, eller frågan om vem som egentligen är mänsklig - Frankenstein eller hans monster. En tolkning är människans behov av normalitet. Monstret symboliserar det onormala som till varje pris måste bekämpas såväl på en samhällelig nivå som på en psykologisk. Stefan Sporséns och Henrik Wallgrens musik är spännande. Monstrets tunga tema utgör en kontrast till Elisabeths lite sorgset väna. Sånginsatserna är överhuvudtaget tilltalande personliga. Freddie Wadlings säregna stämma gör sig till exempel utmärkt för rollen som monstret. Andhämtning och hjärtslag ackompanjerar ibland musiken. Uppsättningen som helhet är utpräglat kroppslig och Torkel Peterson som Victor Frankenstein imponerar med sin fysiska gestaltning. När Victor och Elisabeth ordlöst gestaltar sitt kärleksförhållande i en scen lyckas de uttrycka en hel värld av humor, lek och erotik. Utan att vidröra varandra visar de, fastän fullt påklädda, sin nakenhet. Stadsteaterns Frankenstein är ett kärnfullt koncentrat av ursprungets vindlande handling och omständligt romantiska språk. Shelleys önskan att väcka en rysande skräck iscensätts med innovativ lekfullhet. Ett överdåd av makabra detaljer, såsom lösa kroppsdelar och blodiga händer, samt fantasifulla forskarattribut smyckar scenbilden. Inte minst den gigantiska kuvös ur vilken monstret föds fascinerar. Trots det är scenografin sympatiskt enkel och funktionell. Med hjälp av långa skynken ändras miljön exempelvis lätt från ett rum till en trädgård. Dessa används också för att projicera skuggbilder av ett skepps kamp i storm, eller gåtfullt forskararbete. Frankenstein är en opera att avnjuta med skräckblandad förtjusning.
Karin Gustafsson
Kontakta kulturens web-redaktion: |