|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
|
|
Ett OS som stinker Sydney är en av världens underbaraste städer. Det kanske inte är så konstigt att jag påstår det, jag växte upp här och återvänder ofta till mitt gamla hem i Bondi, med dess blandade dofter av havsskum, hundskit och andra somriga vällukter; en hindu som återvänder till Ganges förstår vad jag menar. Men nostalgin är bara en del av lockelsen; rent utseendemässigt finns det ingen stad som liknar Sydney. Djupvattenshamnen som omsluter så gott som allting, Stillahavssträndernas diadem, de två breda floderna, havsfjordarna med undanskymda vikar där den vita eukalyptusen och jättespökgummiträden sticker upp vid vattenbrynet. Här bor nära en fjärdedel av Australiens befolkning, de klamrar sig fast vid en strandremsa längst ut på den äldsta kontinenten, som turister i sitt eget land. Sydney kan påminna om en fasad: en scen som liknar ett litet New York, vars sidopelare utgörs av Harbour Bridge och av Operan, som är en byggnad under segel. Mitt på scenen finns ett stort målat ansikte som ler som en sinnessvag Buddha. Det är Luna Park, nöjesfältet som byggdes på 30-talet och som är upplyst om kvällarna trots att det är stängt. Bredvid nöjesfältet ligger Sydneys Olympiska Simstadion, med sina art-deco-delfiner och sjöhästar i sten, och sina ärorika minnen av 86 världsrekord: det kan ingen annan swimmingpool i världen skryta med.
 Det sägs att Sydney byggdes för OS, och att spelen först nu, år tvåtusen, äntligen, kommer till staden. Men medan den officiella olympiasången hyllar ”en ny guldålders gryning”, och erinrar om baron Pierre de Coubertins vision om en ”tävling som skapar respekt och samförstånd mellan länderna, och bidrar till att skapa en bättre och fredligare värld”, så är lukten av pengar starkare än lukten av hundskit i havsbrisen. För Arkadien är också Skitstaden.Sydneykommitténs stormtrupper har insett detta och sopat golvet med budgivarna från Peking och Manchester. ”Om du tänker dig en massa killar i överrockar fodrade med Rolexklockor”, sa en av hejdukarna, ”så var det vi. Att ta hem spelen var det enda som betydde nåt.” Varje afrikansk ledamot i den internationella OS-kommittén erbjöds två sjuårsstipendier hos Australiensiska Sportinstitutet för sina respektive länders idrottsmän. Dottern till en delegat från Swaziland fick en plats på en cateringutbildning i Sydney. En internationell tävling i juniorfotboll smygsponsrades med 35 miljoner australiensiska dollar (180 000 000 kronor), varav mycket var allmänna medel; att ordföranden för Internationella fotbollsfederationen (FIFA) var en av IOC:s mest inflytelserika agenter var ett slående sammanträffande. Hotel de Paris i Monaco, där IOC-medlemmarna tog emot budgivarna, kallades av australiensarna för ”Bordel de Paris”. IOC:s ordförande Juan Antonio Samaranchs fascistiska bakgrund nämndes knappt alls i tidningarna, medan hans personliga kampanj för Nobels fredspris noterades med välvilja. ”Alla som hotar Sydneys OS-bud bör passa sig”, röt Bruce Baird, medlem i Sydneykommittén.
Exakt hur det gick till när de kammade hem Spelen och när miljoner dollar försvann ur statskassan är en statshemlighet. New South Wales arbetarregering har undantagit de olympiska spelens finanser från insynsrätten. Enligt en försiktig beräkning kommer skattebetalarna få betala en miljardräkning för 30 000 illa betalda servicejobb, som kommer att gå upp i rök så fort idrottsmännen åkt därifrån.
Aboriginerna utgör bara tre procent av befolkningen, men det är de som fyller fängelser och arrester. I de norra delarna dör en aborigin i fångenskap varje dag. Siffran sägs vara högre än den som gällde för fängslade svarta i apartheidregimens Sydafrika. Det här är, säger de, ”en knepig fråga”. Den nyutnämnda sport- och turistministern, en tjusig kvinna som heter Jackie Kelly, och som är välkänt skicklig när det gäller publicitet, har vägrat att låta sig intervjuas om saken. Eller snarare, hennes presstalesman har vägrat. ”Ministern måste skyddas”, har han sagt privat.
I år beskrev Kommissionen för de mänskliga rättigheterna kidnappningen av de aboriginska barnen som folkmord, och krävde att regeringen bad om ursäkt och betalade skadestånd. Premiärminister Howard vägrade. När han presiderar vid den officiella öppningsceremonin borde någon påminna honom om att den civiliserade världen tittar på.John Pilger
Kontakta kulturens web-redaktion: |
|
