Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
Tisdag 15 december 1998
  

Ett OS som stinker
Nu avslöjas mutskandaler kring OS och här berättar John Pilger hur pengarna rullat för att hans gamla hemstad Sydney skulle få spelen. Och bakom OS-kulisserna döljer sig ett folkmord.


Sydney är en av världens underbaraste städer. Det kanske inte är så konstigt att jag påstår det, jag växte upp här och återvänder ofta till mitt gamla hem i Bondi, med dess blandade dofter av havsskum, hundskit och andra somriga vällukter; en hindu som återvänder till Ganges förstår vad jag menar. Men nostalgin är bara en del av lockelsen; rent utseendemässigt finns det ingen stad som liknar Sydney. Djupvattenshamnen som omsluter så gott som allting, Stillahavssträndernas diadem, de två breda floderna, havsfjordarna med undanskymda vikar där den vita eukalyptusen och jättespökgummiträden sticker upp vid vattenbrynet. Här bor nära en fjärdedel av Australiens befolkning, de klamrar sig fast vid en strandremsa längst ut på den äldsta kontinenten, som turister i sitt eget land.
  Sydney kan påminna om en fasad: en scen som liknar ett litet New York, vars sidopelare utgörs av Harbour Bridge och av Operan, som är en byggnad under segel. Mitt på scenen finns ett stort målat ansikte som ler som en sinnessvag Buddha. Det är Luna Park, nöjesfältet som byggdes på 30-talet och som är upplyst om kvällarna trots att det är stängt. Bredvid nöjesfältet ligger Sydneys Olympiska Simstadion, med sina art-deco-delfiner och sjöhästar i sten, och sina ärorika minnen av 86 världsrekord: det kan ingen annan swimmingpool i världen skryta med.

    Det sägs att Sydney byggdes för OS, och att spelen först nu, år tvåtusen, äntligen, kommer till staden. Men medan den officiella olympiasången hyllar ”en ny guldålders gryning”, och erinrar om baron Pierre de Coubertins vision om en ”tävling som skapar respekt och samförstånd mellan länderna, och bidrar till att skapa en bättre och fredligare värld”, så är lukten av pengar starkare än lukten av hundskit i havsbrisen. För Arkadien är också Skitstaden.

Det vill säga: de rika killar som styr den så kallade flotta delen av stan har sedan länge fattat att Olympiaden har mycket lite med fred och samförstånd att göra, men desto mer med makt, konkurrens, status och dollar; med multinationella företag som äger rättigheterna till den olympiska symbolens fem ringar; med tv-bolag som har rätt att flytta på tävlingar för annonsörernas skull.
  Sydneykommitténs stormtrupper har insett detta och sopat golvet med budgivarna från Peking och Manchester. ”Om du tänker dig en massa killar i överrockar fodrade med Rolexklockor”, sa en av hejdukarna, ”så var det vi. Att ta hem spelen var det enda som betydde nåt.”
  Varje afrikansk ledamot i den internationella OS-kommittén erbjöds två sjuårsstipendier hos Australiensiska Sportinstitutet för sina respektive länders idrottsmän. Dottern till en delegat från Swaziland fick en plats på en cateringutbildning i Sydney. En internationell tävling i juniorfotboll smygsponsrades med 35 miljoner australiensiska dollar (180 000 000 kronor), varav mycket var allmänna medel; att ordföranden för Internationella fotbollsfederationen (FIFA) var en av IOC:s mest inflytelserika agenter var ett slående sammanträffande.
  Hotel de Paris i Monaco, där IOC-medlemmarna tog emot budgivarna, kallades av australiensarna för ”Bordel de Paris”. IOC:s ordförande Juan Antonio Samaranchs fascistiska bakgrund nämndes knappt alls i tidningarna, medan hans personliga kampanj för Nobels fredspris noterades med välvilja. ”Alla som hotar Sydneys OS-bud bör passa sig”, röt Bruce Baird, medlem i Sydneykommittén.

Exakt hur det gick till när de kammade hem Spelen och när miljoner dollar försvann ur statskassan är en statshemlighet. New South Wales arbetarregering har undantagit de olympiska spelens finanser från insynsrätten. Enligt en försiktig beräkning kommer skattebetalarna få betala en miljardräkning för 30 000 illa betalda servicejobb, som kommer att gå upp i rök så fort idrottsmännen åkt därifrån.
  Under tiden har de snabba klippens män - de advokater, revisorer och kvacksalvare (”konsulter”) som utgör Sydneys elit - medvind. Häromdagen avgick Rod McGeoch, Sydneys Olympiadordförande, efter vad han kallade för en ”envis kampanj med personangrepp och uppvigling”. Det framkom att Rod hade begärt 8 000 australiensiska dollar (40 000 kr) för att informera en grupp amerikanska kongressledamöter om OS.
  Spelens tema är en bumerang, och aboriginernas konst ger en politiskt korrekt fernissa åt allt från souvenirer till Pantas flygmaskiner. Det finns en ”ursprungsbefolkningens rådgivande kommitté”, ledd av den berömda aboriginska rugbystjärnan Gary Ella, och en grupp med aboriginska äldste har hyrts in som ”officiella välkomsthälsare”. Medveten om att Sydneys plats i strålkastarljuset för med sig granskning av de mänskliga rättigheterna har den konservativa premiärministern John Howard, som nyligen såg över den lag som exproprierar aboriginernas land, börjat tala om ”behovet av försoning”. Han har tillsatt en kommitté som ska skriva ett dokument med vackra ord, som ska publiceras under Olympiaden.
  Bakom fasaden har inget förändrats för ursprungsbefolkningen. Aboriginernas förväntade livslängd är minst 25 år kortare än de vitas. Man behöver bara gå genom en aboriginergravplats så ser man att de flesta gravarna tillhör ungdomar. Australien är det enda industriland som står med på Världshälsoorganisationens svarta lista över länder där endemiskt trakom fortfarande gör små barn blinda. Till skillnad från Sri Lanka har rika, lyckliga Australien fortfarande inte gjort några försök att bekämpa denna helt och hållet bekämpningsbara sjukdom.

Aboriginerna utgör bara tre procent av befolkningen, men det är de som fyller fängelser och arrester. I de norra delarna dör en aborigin i fångenskap varje dag. Siffran sägs vara högre än den som gällde för fängslade svarta i apartheidregimens Sydafrika. Det här är, säger de, ”en knepig fråga”. Den nyutnämnda sport- och turistministern, en tjusig kvinna som heter Jackie Kelly, och som är välkänt skicklig när det gäller publicitet, har vägrat att låta sig intervjuas om saken. Eller snarare, hennes presstalesman har vägrat. ”Ministern måste skyddas”, har han sagt privat.
  Sist Australien hade OS, i Melbourne 1956, var det ingen som ställde kniviga frågor eller kikade bakom fasaden. Medan de australiensiska idrottsmännen skötte sig utmärkt, och hamnade på tredje plats i guldmedaljparaden, rycktes aboriginska barn från sina familjer och sattes på institutioner där de förbereddes för lågavlönade arbeten som i praktiken var slavarbeten.

    I år beskrev Kommissionen för de mänskliga rättigheterna kidnappningen av de aboriginska barnen som folkmord, och krävde att regeringen bad om ursäkt och betalade skadestånd. Premiärminister Howard vägrade. När han presiderar vid den officiella öppningsceremonin borde någon påminna honom om att den civiliserade världen tittar på.

John Pilger
Översättning: Maja Lundgren


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!