Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
Söndag 1 november 1998
 

Den stigmatiserade kroppen är ännu med oss
Kari Syreeni och Stefan Klint om Jesus, kyrkan och kroppen


I den långdragna debatten om Elisabeth Ohlsons bildsvit Ecce homo har så många lågvattenmärken skådats att den som vill segla i dessa vatten knappast klarar sig helskinnad. Inte nog med att en mänskligare syn på homosexualiteten har bannlysts. Nyligen uppdagades även fädernas fyrtio år gamla synder med att öppna prästämbetet för kvinnor. Kanske blir vi snart påminda om ännu äldre traditioner som satts åt sidan (3 Mos 20:13 förordar dödsstraff för homosexualitet)?
  Varifrån kommer all denna ångest inför det sexuella och kroppsliga? För det är knappast fråga om att enbart värna om Bibelns och traditionens auktoritet. I så fall kunde en hel rad andra "bibliska” föreskrifter återföras i kyrkan. (Har man till exempel glömt bort att kristna enligt Apostlagärningarna 15 ska avhålla sig från blod och orent kött? Kristna veganer kanske snart rättar till den saken.) Som forskare i Nya testamentet är vi medvetna om att all bibeltolkning är selektiv och styrs av bakomliggande premisser och preferenser. Vårt intryck av den aktuella debatten är att den inte bara handlar om kyrkans relation till homosexualitet. På ett djupare plan har den tydliggjort kristendomens motstridiga inställning till själva människokroppen.
  En av Elisabeth Ohlsons mer omdebatterade fotografier anspelar på Jesu dop. Jesu blottade kön och Johannes döparens smekande hand har av många uppfattats som det mest stötande i utställningen. Denna bild är så vitt vi vet den enda där det faktiskt antyds att Jesus själv skulle vara homosexuell. (I strikt mening är det ju inte den ”riktige” Jesus som framställs, men en modern tolkning av Jesus, i ett modernt badhus!) Finns det överhuvudtaget något stöd för en sådan uttalad sexuell Jesusbild, vare sig den är homo eller hetero, i den tidigaste kristendomen?

I ett visserligen omstritt textfragment - det hemliga Markusevangeliet - beskrivs hur Jesus tillbringar natten med en ung man som älskar honom, i vad som skulle kunna vara en homosexuell kärleksakt. I det nyligen funna Filippusevangeliet älskar Jesus Maria Magdalena mer än de andra lärjungarna och kysser henne ofta. I Marias stora frågor, en skrift som citeras av kyrkofadern Epifanius på 300-talet, framställs Jesus oförsynt kopulerande, samlande på sin egen sperma på ett sätt som påminner om riterna hos vissa gnostiska grupper i Egypten.
  Men i Nya testamentets texter råder närmast ett slags tabu kring Jesu kropp, i synnerhet kring hans sexualitet. Det verkar som om man inte riktigt vill tänka på Jesus som människa. Det går här att urskilja olika huvudlinjer. I Johannesevangeliet förekommer ett slags sublimeringstanke. Det kroppsliga är här inget hot mot det andliga, men kan fungera som ett tecken på en djupare andlig sanning. I övriga skrifter är kroppen antingen något farligt som måste styras, behärskas och ”tvingas till lydnad”, som Paulus skriver. Eller så fokuserar man på kroppslig smärta, sjukdom och svaghet, vilket även det är typiskt för Paulus. Den senare formen av stigmatiserad kroppslighet är på många sätt paradoxal - den lidande kroppen innebär en skam samtidigt som den kan vara en hederssymbol. Ett extremt exempel på den stigmatiserade kroppens ideologi möter vi hos martyrbiskopen Ignatius, som i ett brev uttryckte sin önskan att få uppätas av vilddjur tills inget blir kvar av hans lik!
  Den amerikanska forskaren Judith Perkins har hävdat att kristendomens förmåga att ge uttryck för kroppens lidande är en viktig förklaring till den nya religionens dragningskraft och segertåg i romarriket, detta i en tid då man började upptäcka den bräckliga människokroppen. Även vi lever i en tid av kroppslig fixering. Idealet är antingen att genom work out och hälsokost tillägna sig den behärskade och välskötta kroppen, eller att genom sexuell tillfredsställelse och gastronomiska upplevelser tillgodogöra sig den njutbara kroppen - eller helst både och!

Den ångest som präglar de mest polemiska inläggen mot bilderna i Ecce homo kan väl vara ett tecken på hur svårt det är för den kristna kyrkan och dess medlemmar att anpassa sig efter den nya kroppsligheten - som nog kan vara passionerad, men knappast stigmatiserad i den tidigkristna bemärkelsen. Smärtans kropp, med dess paradox av skam och heder, är bortträngd till förmån för den starka och njutbara kroppen.
  En populär anpassningsstrategi går ut på att tala om ”hela människan”. Med hjälp av Bibeln vill man legitimera en positiv syn på människans kropp och sexualitet. Men i praktiken har legitimeringen sina gränser, och det är ofta homosexualiteten som hamnar utanför. Här handlar det inte längre om att njuta av Guds goda verk (dvs förverkliga den sexuella identiteten) utan återigen om att behärska och bekämpa kroppens krav (dvs leva i celibat). I själva verket är ”hela människan” ett modernt slagord, och tanken på kristendomens ursprungliga bejakande av människokroppen och sexualiteten är närmast ett önsketänkande.
  Det finns ingen enkel väg att tillämpa den tidiga kristendomens budskap i moderna samhällen. I synnerhet är dess syn på kroppen en helt annan än den moderna människans. Om kyrkan behövde välja mellan att vara ”i Bibeln eller i tiden” (som det antyddes i en ledare i en annan kvällstidning) vore svaret givet. Ingen människa kan leva ”i Bibeln” anno 1998. Den världen finns inte längre. Men detta är inte skäl nog att kasta bort de bibliska texterna. Kyrkan och individen kan alltid sträva efter att leva med Bibeln i tiden. Den stigmatiserade kroppen är ännu med oss.

Kari Syreeni
Professor
i Nya testamentets exegetik,
Uppsala universitet

Stefan Klint
Forskarstuderande
i Nya testamentets exegetik,
Uppsala universitet


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Rör frågorna tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!