Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetKultur
Söndag 11 oktober 1998
 

En annan sida av Ferlin
ARNE JOHNSSON om en diktare som skänker tröst


  ”Inte ens en grå liten fågel
  som sjunger på grönan kvist
  det finns på den andra sidan
  och det tycker jag nog blir trist.

  Inte ens en grå liten fågel
  och aldrig en björk som står vit -
  Men den vackraste dag som sommaren ger
  har det hänt att jag längtat dit.”

  Goggles (1938)

Dikten Inte ens - drabbade mig med kraft när jag som tjuguåring råkade höra den på radio i Sven-Bertil Taubes tappning. Omedelbar, vacker, kompromisslös och asketisk, en oerhört sträng dikt som i all sin förnekelse av ett liv efter detta ändå uttrycker trosvisshet. Det är ingen tvekan om att diktens jag är övertygad om tomheten och till och med tristessen som väntar. Trots detta kräver ärligheten att han erkänner stunderna när längtan kan vara så stark att den uppväger även den vackraste sommardag. Det är en dikt både om döden och livet, den berättar om skiljelinjen mellan de bägge, om att ha insyn i bägge världarna och att balansera på gränsen utan att falla in i varken den ena eller den andra världen. Om att inte tillhöra någon annan än sig själv.

*

Nils Ferlin föddes den 11 december 1898 och var alltså årsbarn med Vilhelm Moberg och Hjalmar Gullberg. I likhet med dem, ja åtminstone Moberg, kan man kalla honom folkkär. Hans diktsamlingar trycktes i enorma upplagor, de var förhandsbeställda långt innan utgivningsdatum och de lästes (och läses ännu) av en publik så stor och så spridd att vilken poet som helst kan få våta drömmar av bara tanken. Men han är älskad inte bara som författare till sex diktsamlingar och ett antal schlagers och visor. Han är också en figur, ett eget tecken, tecknet ”Ferlin”, som är både utseendet (”Ett ankhuvud sätt på en gärdsgårdsstör/och du har mitt porträtt” står det i en dikt) och själva levnaden, ödet om man så vill. Han förkroppsligade mycket tydligt begreppet utanförskap eller outsider. Men hela tiden var han på en gång del av och inte del av världen så som den levs av de flesta, en suverän balanskonstnär. Och samtidigt var han också i själva utanförskapet utanför, en solitär i den krets av så kallade bohemer i Stockholms Klarakvarter, där han under många år var självklar förgrundsgestalt. På samma sätt var han en solitär i det folkhem som tog honom i sin famn. Den livsviktiga balansakten mellan döden och livet, mellan gemenskap och ensamhet, mellan ensamheter, mellan äkthet och förställning - eller berättelsen om den - är det verkligt stora temat som strömmar i många varianter i hans diktning. Och där, i den balanspunkten finns ockå en betraktarens position, inte olik guds eller stjärnors på andra platser i hans universum:

  ”/.../
  Lyhörd i nätternas kyla
  och vindarnas frusna musik
  hundarna hörde jag yla,
  som hundarna yla för lik,

  änkorna hörde jag skrika
  och barnen snyfta för bröd -
  - Stjärnorna kvittar det lika
  om någon är född eller död.”

  En döddansares visor (1930)

*

Jag läser hans dikter nu, i ett svep, alldeles ovanpå två biografier - det är tre böcker av och kring Nils Ferlin som kommer i höst. Dikterna är en volym med titeln Får jag lämna några blommor (Albert Bonniers Förlag), där alla samlingarna - En döddansares visor (1930), Barfotabarn (1933), Goggles (1938), Med många kulörta lyktor (1944), Kejsarens papegoja (1951), Från mitt ekorrhjul (1957) och den postuma En gammal cylinderhatt (1962) - finns med. Biografierna är Jenny Westerströms Nils Ferlin. Ett diktarliv (Albert Bonniers Förlag) och Karl-Olof Anderssons Nils Ferlin - poet i livets villervalla (Utbildningsförlaget Brevskolan).
  Jenny Westerström är litteraturforskare och gav 1990 ut doktorsavhandlingen Barfotapoeten Nils Ferlin (Bonniers). Karl-Olof Andersson är journalist och författare. Westerströms bok är fyllig och detaljrik, vi får följa snart sagt varje steg Ferlin tar, vi är med i såväl Cirkus Tigerbrands vedbodsmanege i Filipstad som vid stambordet på Café Cosmopolite i Klara eller på sängkanten i torpet i Norrboda. Längs en livsväg kantad av papperslappar, cigarettpaket, av manusbuntar och minutiöst genomgångna korrektur följer vi poeten i ömsom ystra krumsprång och steppdanser, ömsom dystert släntrande steg. Men vi följer inte endast Nils Ferlin, utan en hel epok, från seklets början och drygt sextio år framåt till hans död i oktober 1961, decennier som är så nära men som verkar så oändligt avlägsna med allt det som ligger som igenkännliga men onåbara arketyper för både trygghet och brist. Där är sjapp och kaféer, cigarettröken överallt, kaminer, koks och vedbrand, knastriga radioutsändningar, känslan av att det moderna är på väg att ta sig in och tränga ut något annat man både vill och inte vill ha kvar.
  Jag kände först en viss övermättnad när jag läste Jenny Westerströms omfångsrika bok, men så snart jag lagt den ifrån mig formades alla intrycken som sköljt över mig till en mycket rik bild av ett liv. Det var en bild som varken väjde för det skuggrika och svarta eller för de ljusare och mera vardagliga sidorna. Ferlin och hans författarskap står fram som ett helt, ett livsöde där han förtvivlat kämpar för att ge värdighet åt det som verkligen betyder något - känslorna för de närmaste, och diktningen.
  Karl-Olof Anderssons bok är betydligt mindre till omfånget, med han får ändå med förvånansvärt mycket av både diktningen och levnadsteckningen. Han är mera kortfattad i berättandet och något kärvare, men det väsentliga finns där, varvat med många diktexempel. Hans bok är pedagogisk och mycket lättillgänglig, som är den tänkt att också kunna användas i studiecirklar.

*

Nils Ferlin var en mycket säregen och på många sätt hemlighetsfull människa. Man får intrycket att han sällan eller aldrig förställde sig, men däremot att han kunde vara ytterligt förtegen om det som var hans. I viss mån kan man tycka att det var en paradox eftersom han levde en stor del av sitt liv i någon form av offentlighet - som buse i Filipstad, som diktare på krogarna eller kaféerna i Klara, eller som en åldrande poet på torpet i Roslagen - men i hans livs balansakt ingick att skydda ett ytterligt sårbart inre. Och skyddet verkar ha bestått av både aggressiv hårdhet, sanningslidelse och en den mytomspunne poetens pose. Vad vi vet om honom är då, trots all offentlighet och allt betittande, det man kunnat se om man betraktat honom: ”ganska mager om bena, tillika om armar och hals”, trummande en dikts rytm med handen mot bordet, behandlande alla utan åtskillnad som jämlikar, snofsigt klädd men med ett ständigt kaos i hälarna.

På så sätt blir han sitt eget tecken. ”Ferlin” betyder Ferlin, han var på en gång öppen mot omvärlden och sluten in mot sig själv; och naturligtvis finns det hos den sentimentala men suveränt asketiska berättelsen om att ingenting går att göra ogjort något mycket bekant i det vackra vemodet, något som skänker tröst när det möter ens eget vemod som en jämlike:

  ”Med många kulörta lyktor
  jag gick mig i världen ut.
  De slocknade - ljudlöst och oförmärkt,
  och så tog det vackra slut.

  Jag stannade - högst förlägen,
  - allt hade ju mist sin glans!
  Men nu har jag gått vägen,
  som kommer från Ingenstans

  och ringlar till Ingenstädes,
  i många de långa år
  förutan kulörta lyktor.
  Det är ganska svårt - men det går.”

  Med många kulörta lyktor (1944)

Arne Johnsson


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Har du frågor som gäller tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!