|
Fredag 8 maj 1998 |
Krigsförbrytarna som Sverige skyddar I andra världskrigets slutskede hämtades hundratals baltiska krigsförbrytare till en fristad i Sverige. Vem ansvarade för denna politik? Och varför avslöjas inte de krigsförbrytare som ännu är i livet? Maj Wechselmann skriver om en okänd episod i svensk historia. I Bosse Lindquists radiodokumentär Sverige och de baltiska SS-männen, som sändes i P1 den 2 maj, profilerades ett par av de baltiska judemördare och krigsförbrytare som levt i Sverige under hela efterkrigstiden. Hur många var de egentligen? Hur kom de till Sverige? Under 1988 och 1989 intervjuade den engelske krigshistorikern Tom Bower i Europa och USA omkring 200 f d baltiska agenter och exilledare. I boken Det röda nätet drog han utifrån dessa intervjuer slutsatsen att ett stort antal balter från olika politiska grupperingar fått asyl i Sverige. De fördes till Sverige genom hemliga båthämtningar. Bower skrev: En grupp baltiska flyktingar bestod av tyska och baltiska polis- och SS-officerare som genomdrivit tyska lagar eller arbetat i koncentrationslägren... Trots att de svenska myndigheterna kände till att de torterat, deporterat och mördat, menade man att dessa officerare haft 'patriotiska motiv' för sitt handlande och låtit 'likvidera förrädare' därför att de var 'kommunister'. Enligt den kommission som granskade svenska myndigheters agerande under andra världskriget, Sandlerkommissionen, fördes mellan 1 500 och 3 000 balter till Sverige på hemliga båtresor.
Bower hävdade att svenska myndigheter aktivt valde ut de värsta krigsförbrytarna och hämtade dem till Sverige. Bowers påståenden skall ses i ljuset av följande fakta: Nästan samtliga judar i Estland (ca 8 000) och i Lettland (ca 125 000) slaktades på mindre än ett halvår - från juli 1941 till slutet av samma år. Så många judar kunde inte utpekas, hämtas och arresteras under så kort tid utan omfattande hjälp från inhemska kollaboratörer. Bland de balter som kom till Sverige fanns marionettministrar, departementschefer, polischefer, hemvärnschefer, ledare för inhemska nazistiska kamporganisationer som t ex Perkonkrust, frikårschefer och SS-officerare. Deras systematiska utrotning av judarna blev en viktig inspiration för Hitler: det var först i februari 1942, under Wahnseekonferensen, som han beslutade att alla Europas judar skulle utrotas.
Fyra personer var ansvariga för mörkläggningen av C-byråns hemliga aktioner i Baltikum under kriget: Carlos Adlercreutz, som var högsta chef för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (och i hemlighet medlen av Nationella förbundet); Robert Paulsson, nazisten som i egenskap av chef för Socialstyrelsens utlänningsbyrå hade fullständig information om alla in- och utresor i landet; och chefen för C-byrån major Carl Petersén samt dennes närmaste man, medlemmen av Nationella förbundet kapten Helmuth Ternberg. Adlercreutz skickade från oktober 1937 officerare på utbildning hos högsta chefen för det tyska kontraspionaget Abwehr i Berlin, Wilhelm Canaris.
Bland det första Petersén gjorde var att ansluta en av Abwehrs estniska agenter till C-byrån, Ludvig Jacobsen. Den 1 augusti 1940 skriver Petersén följande i ett brev till den svenske militärattachén i Berlin, Juhlin Dannfelt: I den tyska generalstaben undersöker man nu möjligheten att anställa esten Ludvig Jacobsen, som är självskriven att bli omhändertagen både på grund av estniska generalstabens långvariga samarbete med den tyska underrättelsetjänsten mot SSSR och till följd av sina personliga egenskaper. Jacobsen är en synnerligen fiffig man... Legationsrådet von Post här har kommit på den idén att det skulle vara en fördel för försvarsstaben att värva Jacobsen till arbete mot Sovjetunionen.
När tyskarna ockuperade Baltikum upprättade de marionettregeringar i de tre baltiska länderna. C-byrån ville nu hjälpa de nya myndigheterna i Baltikum; bland annat skickade man över listor på kommunistiska estniska sjömän och de båtar där de var anställda. Den mest intensiva förbindelsen mellan C-byrån och marionettregeringarna sköttes av Abwehrchefen Alexander Cellarius, som 1941 förlade sitt residens till Helsingfors. Byrå Cellarius hade hand om all tysk-baltisk underrättelseverksamhet. Med början 1942 vidtog, enligt uppsnappade telegram, en hektisk besöksverksamhet mellan C-byråns Helmuth Ternberg och Cellarius i Helsingfors. Enligt telegram som skickats mellan Cellarius och Abwehr i Stockholm skulle Ternberg även få betalt för sina tjänster.
Maj Wechselmann Källor:Försvarsstabens underrättelseavdelning serie E 11:2. C-byråns arkiv serie BI volym 1, diarienummer 294/41, rapporter. Serie BII. Förarbeten till SOU 1946:36. Kommitténummer 948, B2: 6 Riksarkivet (Sandlerkommissionens undersökning). Bl a Landsfiskalen i Haninges rapport. Curt Kempfs tjänstearkiv Ö V volym 3, förhör med Ternberg
Kontakta kulturens web-redaktion: |