Aftonbladet. Senaste nytt. Dygnet runt. Aftonbladet kultur.
    Fredag 8 maj 1998
  Krigsförbrytarna som Sverige skyddar
I andra världskrigets slutskede hämtades hundratals baltiska krigsförbrytare till en fristad i Sverige. Vem ansvarade för denna politik? Och varför avslöjas inte de krigsförbrytare som ännu är i livet? Maj Wechselmann skriver om en okänd episod i svensk historia.
I Bosse Lindquists radiodokumentär Sverige och de baltiska SS-männen, som sändes i P1 den 2 maj, profilerades ett par av de baltiska judemördare och krigsförbrytare som levt i Sverige under hela efterkrigstiden. Hur många var de egentligen? Hur kom de till Sverige?
  Under 1988 och 1989 intervjuade den engelske krigshistorikern Tom Bower i Europa och USA omkring 200 f d baltiska agenter och exilledare. I boken Det röda nätet drog han utifrån dessa intervjuer slutsatsen att ett stort antal balter från olika politiska grupperingar fått asyl i Sverige. De fördes till Sverige genom hemliga båthämtningar. Bower skrev: ”En grupp baltiska flyktingar bestod av tyska och baltiska polis- och SS-officerare som genomdrivit tyska lagar eller arbetat i koncentrationslägren... Trots att de svenska myndigheterna kände till att de torterat, deporterat och mördat, menade man att dessa officerare haft 'patriotiska motiv' för sitt handlande och låtit 'likvidera förrädare' därför att de var 'kommunister'.” Enligt den kommission som granskade svenska myndigheters agerande under andra världskriget, Sandlerkommissionen, fördes mellan 1 500 och 3 000 balter till Sverige på hemliga båtresor.

Bower hävdade att ”svenska myndigheter” aktivt valde ut de värsta krigsförbrytarna och hämtade dem till Sverige. Bowers påståenden skall ses i ljuset av följande fakta: Nästan samtliga judar i Estland (ca 8 000) och i Lettland (ca 125 000) slaktades på mindre än ett halvår - från juli 1941 till slutet av samma år. Så många judar kunde inte utpekas, hämtas och arresteras under så kort tid utan omfattande hjälp från inhemska kollaboratörer. Bland de balter som kom till Sverige fanns marionettministrar, departementschefer, polischefer, hemvärnschefer, ledare för inhemska nazistiska kamporganisationer som t ex Perkonkrust, frikårschefer och SS-officerare. Deras systematiska utrotning av judarna blev en viktig inspiration för Hitler: det var först i februari 1942, under Wahnseekonferensen, som han beslutade att alla Europas judar skulle utrotas.
  Vilka var då de ”svenska myndigheter” som Bower talar om? De enda myndigheter som kände till de hemliga båthämtningarna 1944 var kapten Helmuth Ternberg på militära underrättelsetjänsten, den så kallade C-byrån, och chefen för Socialstyrelsens utlänningsbyrå, den ökände nazisten Robert Paulsson. Detta uppenbarades när en av båtarna stoppades av svenska kustpolisen i juli 1944.
  I Sandlerkommissionens undersökningar finns en rapport från landsfiskalen i Haninge. Han skriver: ”Under utredningen, enligt vad under hand delgåvos oss två personer varav den ena var kapten, framkom att det hela skedde med vederbörande svenska myndigheters goda minne. Saken uppgavs emellertid vara av så ömtålig och förtrolig natur, vilket vore anledningen till att den lokala polismyndigheten icke i förväg underrättats om utresorna... Därefter ringde mig Paulsson och meddelade mig att ifrågavarande utresor vore i ordning, och att det vore på svenska myndigheternas uppdrag och i varje fall med deras medgivande och i enlighet med deras intressen som balterna företog återresor...”
  I förhör med Stockholms läns landsfogde säger Helmuth Ternberg några dagar senare: ”Försvarsstaben har haft resorna fullständigt i sin hand, utan drivmedel från staben kunde ingen båt lämna landet.” Varken landsfiskalen eller landsfogden tycks ha funderat över varför ”försvarsstaben” eller ”vederbörande myndigheter” envist skulle ha nekat att underrätta svenska kustpolisen om att försvarsledningen skickade ut båtar på hämtningsresor 1944, mitt under pågående krig. Vem skulle de hämta?

Fyra personer var ansvariga för mörkläggningen av C-byråns hemliga aktioner i Baltikum under kriget: Carlos Adlercreutz, som var högsta chef för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (och i hemlighet medlen av Nationella förbundet); Robert Paulsson, nazisten som i egenskap av chef för Socialstyrelsens utlänningsbyrå hade fullständig information om alla in- och utresor i landet; och chefen för C-byrån major Carl Petersén samt dennes närmaste man, medlemmen av Nationella förbundet kapten Helmuth Ternberg. Adlercreutz skickade från oktober 1937 officerare på utbildning hos högsta chefen för det tyska kontraspionaget Abwehr i Berlin, Wilhelm Canaris.
  Adlercreutz skrev i sin historik att man nu, med hjälp av de erfarenheter svenska officerare inhämtat i Berlin, kunde bygga upp C-byrån. Med stor omsorg valde Adlercreutz ut Carl Petersén som chef för byrån. Som ung löjtnant hade Petersén varit politisk övervakare hos Mannerheim under finska inbördeskriget. Petersén stannade kvar som politisk övervakare även efter att Mannerheim i februari 1918 utfärdat den ökända order som stipulerade att med de röda fångarna fick man göra vad man ville, vilket ledde till brutala massavrättningar. Adlercreutz såg personligen till att Peterséns adjutant under inbördeskriget, den frivillige svensken Robert Paulsson, blev chef för Socialstyrelsens utlänningsbyrå 1938.

Bland det första Petersén gjorde var att ansluta en av Abwehrs estniska agenter till C-byrån, Ludvig Jacobsen. Den 1 augusti 1940 skriver Petersén följande i ett brev till den svenske militärattachén i Berlin, Juhlin Dannfelt: ”I den tyska generalstaben undersöker man nu möjligheten att anställa esten Ludvig Jacobsen, som är självskriven att bli omhändertagen både på grund av estniska generalstabens långvariga samarbete med den tyska underrättelsetjänsten mot SSSR och till följd av sina personliga egenskaper. Jacobsen är en synnerligen fiffig man... Legationsrådet von Post här har kommit på den idén att det skulle vara en fördel för försvarsstaben att värva Jacobsen till arbete mot Sovjetunionen.”
  Ludvig Jacobsen var inte bara fiffig. Han var den ultranationalistiske diktatorn Konstantin Päts personlige adjutant, när denne upplöste det estniska parlamentet för gott i mars 1934.
  Av C-byråns arkiv framgår att dess rapportörer i Baltikum var uttalat antisemitiska. Dessutom ansåg de, vilket framgår av deras rapporter, att kommunism och judendom var identiska. Ett livligt utbyte av underrättelseinformation av det här slaget skedde mellan Abwehragenter i Baltikum och C-byrån redan 1940.

När tyskarna ockuperade Baltikum upprättade de marionettregeringar i de tre baltiska länderna. C-byrån ville nu ”hjälpa” de nya myndigheterna i Baltikum; bland annat skickade man över listor på kommunistiska estniska sjömän och de båtar där de var anställda. Den mest intensiva förbindelsen mellan C-byrån och marionettregeringarna sköttes av Abwehrchefen Alexander Cellarius, som 1941 förlade sitt residens till Helsingfors. ”Byrå Cellarius” hade hand om all tysk-baltisk underrättelseverksamhet. Med början 1942 vidtog, enligt uppsnappade telegram, en hektisk besöksverksamhet mellan C-byråns Helmuth Ternberg och Cellarius i Helsingfors. Enligt telegram som skickats mellan Cellarius och Abwehr i Stockholm skulle Ternberg även få betalt för sina tjänster.
  Telegrammen i C-byråns arkiv löser en av gåtorna i Bowers bok. Bower fick aldrig reda på vilka som var högsta ansvariga för uthämtningen av de baltiska krigsförbrytarna. Det framgår av telegrammen och andra källor att ansvaret låg hos en begränsad krets beslutsfattare på C-byrån.
  Att C-byråns medlemmar hade ideologiska och personliga band till de baltiska officerarna och poliserna är en sak. Att socialdemokraterna i den svenska samlingsregeringen hade sina lojaliteter på rakt motsatt håll är lika naturligt. Vi vet i dag vilka olycksbröder från Tyskland och Österrike som man försökte skydda (Bruno Kreisky, Kurt Stern), liksom även baltiska socialdemokrater som flydde undan tyskarna i juli 1941.
  Sedan kom baltutlämningen 1945. De hätska reaktionerna skrämde tydligen slag på den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Baltiska krigsförbrytare, som redan mot slutet av kriget fått arbete i Sverige - bland annat på krigsarkivet och, efter 1947, på försvarsstabens T-kontor - fick sitta kvar. Men detta borde knappast skrämma en socialdemokratisk regering i dag. Vore det inte dags att Göran Persson tog avstånd från de så kallade svenska myndigheternas - det vill säga C-byråns - självsvåldiga agerande under kriget? Borde inte just en socialdemokratisk regering ta sitt ansvar och avslöja de ännu levande krigsförbrytarna i Sverige?

Maj Wechselmann

Källor:
Försvarsstabens underrättelseavdelning serie E 11:2.
C-byråns arkiv serie BI volym 1, diarienummer 294/41, rapporter. Serie BII.
Förarbeten till SOU 1946:36. Kommitténummer 948, B2: 6 Riksarkivet (Sandlerkommissionens undersökning). Bl a Landsfiskalen i Haninges rapport.
Curt Kempfs tjänstearkiv Ö V volym 3, förhör med Ternberg


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Har du frågor som gäller tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!