Aftonbladet. Senaste nytt. Dygnet runt. Aftonbladet kultur.
    Onsdag 29 april 1998
  ”Hit med en femma så får ni femton kronor tillbaka”
Visioner betraktas som något gammaldags och det är närmast omöjligt att skilja moderaternas och socialdemokraternas kulturpolitik från varandra - välkomna till Malmö, där något av en ny, s-märkt kultursyn provas i praktiken.
Pelle Andersson och Jesper Lindau har talat med politiker och fotfolk i Malmö, staden som ska bli rik, vacker och framgångsrik genom att satsa på kultur.
Nästa granskning handlar om Göteborg.

Vi står på August Palms plats och tittar upp på Malmö stadshus, ett stort, grått hus mitt i staden. Här i krokarna tog August Palm arbetarrörelsens första steg med sitt föredrag ”Vad vilja socialisterna?” den 6 november 1881 klockan 19.00.
  Motsättningarna mellan kapital och arbetarklass var påtagliga. På kulturområdet var det likadant och så har det varit sedan dess.
  Redan i slutet av 1800-talet byggdes Malmö teater och den berömda cirkusbyggnaden som innehöll både biljardhall, caféer och restaurang - en slags dåtidens nöjespalats.
  Först med Oscar Vinge och Hipp fick Malmö en riktig teater - och då med besked. Enligt Johan Bengt Påhlsson, före detta moderat kulturkommunalråd i Malmö, har myten om operettkulturen länge varit en belastning för Malmö. Parallellt med Hipp, Cirkusen och Malmö teater så byggs en annan kultur - socialdemokratins.
  I november 1919, samma år som riksdagen beslutat om allmän och lika rösträtt, samlades här i landets första Folkets hus ett 50-tal personer. ”Nu gäller det för arbetarrörelsens folk att skaffa verktygen för att ta hand om sin rättmätiga del av samhällets skötsel. För det fordras kunskaper.” Ordförande Otto R Wangsson slog klubban i bordet och ABF i Malmö var bildat.
  Arbetarrörelsen i Malmö lyckades tidigt skapa en läsesal som först 1927 blev ett kommunalt bibliotek. Folkteatertanken kom något senare men mitt under brinnande krig, 1944, byggs Malmö stadsteater.
  Och som Påhlsson säger:
  - Malmöborna har alltid varit stolta över sin teater. Men det gamla går inte att göra om.
  Nu är klockan tre en kylig vårdag i februari 1998 och fortfarande är August Palms fråga aktuell - vad vill egentligen socialdemokratin? Uppe i sitt arbetsrum väntar kulturkommunalrådet Anna Brandoné med ångande termos och ostmackor med röd paprika, Gud signe henne.

Bilden av Malmö som en industristad på dekis ersattes under 90-talet med bilden av en stad som bubblade av kultur.
  - När jag tillträdde i november 1994 så var min uppgift att se till att Malmö skulle fortsätta vara en strålande kulturstad, säger Brandoné.
  Men någonstans spårade tåget ur. Det nya stadsbiblioteket invigdes med att skaparen själv, Sven Nilsson, fick kicken eller, som Anna Brandoné säger: ”förordnandet förlängdes inte”. Hipp, Stadsteatern och Rooseum brottas fortfarande med budgetproblem.
  Kulturstaden har tappat sin gloria.
  - Jag är ändå nöjd. Vi har lyckats behålla det glansfulla. Det viktigaste är att hålla balansen mellan fyrtornen och baskulturen.

På vårt lilla hotellrum står tv:n på, det är OS i Nagano. De japanska backhopparna Harada och Funaki hoppar ideligen, de lyckas varje gång passera den kritiska punkten och landa nere på den livsfarliga platten. Eurosports kommentatorer är i extas, precis som den japanska OS-publiken.
  Samtidigt läser vi utredningar och rapporter om Malmös kulturpolitik; där har man också passerat den kritiska punkten.
  I augusti 1996 klubbade Malmös kulturnämnd ett Kulturpolitiskt program. Inga ideologiska skiljaktigheter förekom. Moderater och socialdemokrater lade i samförstånd fram visionen om en marknadsanpassad kultursyn.
  - Jag tycker inte att vi skiljer oss så mycket från moderaterna, säger Anna Brandoné. Kulturpolitiken är ganska avideologiserad... det är saker som man måste göra.
  Som i alla kulturdokument citeras de statliga målen från 1974 om yttrandefrihet och delaktighet, men där står också:
  ”Ett rikt kulturklimat och ett nära samspel mellan kultur och näringsliv är utvecklande för båda parter. Kulturen gör Malmö attraktivt för företagsetableringar.”

Det handlar inte om sponsring. Det är en mer subtil allians, att många delar ska samspela för att skapa en attraktiv stad.
  - Det är ett sätt att få kommunledningarna runt om i landet att lägga pengar på kulturen, säger Anna Brandoné. Näringslivsetableringar är viktiga för oss och då är kulturen en motor.
  Hur då?
  - Ta Rooseum, ett museum som är mer känt utanför Malmö än i Malmö. Ilmar Reepalu lade in 8 nya miljoner förra sommaren för att näringslivet söker sig till Rooseum, Gud signe honom. Där finns näringslivskopplingen, glansen, strålglansen över musikteatern och konsthallen.
  Men är det egentligen kulturens roll?
  - Nej, men det är ett sätt för oss att få stålarna hit. Jag kan älska kulturen hur mycket som helst men det enda folk vill ha av mig är pengar. Det är mitt jobb att kratta manegen.
  Kulturlivet spelar en viktig roll som ”konkurrensmedel vid personalrekrytering och lokaliseringsbeslut.” I den så kallade globala kampen om den bästa personalen är kultur ett viktigt vapen.
  - Att det fungerar har vi fått bekräftelse på, berättar Anna Brandoné. Det som betyder något för näringslivet vid rekrytering är ungarnas skolgång och kulturen.

    Tilltron till kulturens förmåga är osedvanligt stark i Malmö vilket leder till en instrumentell syn på kulturen. Om kultur en gång var viktigt för demokrati och yttrandefrihet reduceras nu kultur och demokrati till ren ekonomi.

Kanske är det inte så konstigt. Kultur har länge varit ett emblem för makt och borgerlig livsstil. Vänsterrörelserna under 60- och 70-talen hade kanske ingen reell makt - men de radikaliserade idéerna och det offentliga samtalet, speciellt inom kulturområdet. I dag ser det ut att bli en parentes.
  Som det står i Malmös nya kulturpolitiska program:
  ”Ett kreativt kulturklimat bidrar till att nya produkter utvecklas i näringslivet. Kulturnämnden skall i sitt arbete beakta de möjligheter som samspelet mellan kultur och näringsliv ger och sträva efter att sådana möjligheter förverkligas.”
  Det gamla folkbildningspartiet har gått ner på knä. Men för partiet är arbetslösheten det största spöket och då får annat träda tillbaka.
  
Jakten på nya inkomster är igång för att lappa ihop de kommunala hålen. I kulturturismen har Sveriges kulturpolitker ett nytt argument för att freda sig mot nedskärningsbenägna finanspolitiker.
  ”Malmös kulturliv har en omfattning och en kvalitet som föranlett en väsentligt utökad kulturturism /.../ Stor tonvikt måste läggas vid marknadsföringsfrågor.”
  Marknadsföringen av Malmö ska inriktas mot den egna regionen och ”det nära Europa”. För Malmö är det viktigt att ”stärka bilden av Malmö som kulturstad genom speciella marknadsföringsinsatser vid internationella kontakter, mässor och liknande”. Och för socialdemokratin är det en framtidsfråga.
  - Där återstår mycket att göra, säger Brandoné. Jag försöker att på kulturens område medverka till så många glansfulla arrangemang som möjligt.
  I dag pratar man om den nya ”upplevelseindustrin” eller ”upplevelsesamhället”, som inte bara skall ordna nya jobb och tillväxt. På köpet får vi också bra kultur. Det handlar om allt från kulturturism till svensk musikexport och att bli inspelningsplats för internationella filmer.
  Är kulturturism och samarbetet med näringslivet två nya delar av en socialdemokratisk kulturpolitik?
  - Jag vet inte... det är så här att We give them an offer they can't refuse.
  Nu blir Skåne en region i det nya Europa, då får den regionala kulturpolitiken spela en mycket viktigare roll än den nationella. Det bekräftas av Malmös kulturchef Bengt Skog:
  - Min vision är en transnationell region, där vi inte längre skall ha handeln riktad mot Sverige utan mot Köpenhamn, fler människor kommer att pendla över bron och vi bygger nu broar på alla plan mot Köpenhamn och övriga Europa. Det finns en nationell skjuts, det är fint att ha internationella kontakter, europeiska samarbeten uppmuntras.

Det har gått några timmar sedan vi träffade Anna Brandoné och vårsolen försöker tränga igenom molnen, men här sitter vi i ett trävitt och välstädat kontor på Södergatan 9 i Malmö med en chef för kulturförvaltningen i Malmö som tycker att Citytunneln, Högskolan och bron till Köpenhamn är något av det viktigaste han vet för ett levande kulturliv.
  I kulturbudgeten för Malmö ser vi hur man prioriterar. Av 303 miljoner 1998 går sammanlagt 135 till institutionsteatrarna och symfoniorkestern, medan 14 miljoner går till studieförbunden.
  - Det kan ju vara något malmöitiskt i detta att vi lever på stor fot, jag har sett till att pengar har kommit, men det finns en smärtgräns, säger Anna Brandoné.
  Den smärtgränsen har blivit tydligare sedan 1994 då Brandoné tog över efter Johan Bengt Påhlsson.
  - Han älskade kulturen, men lämnade alla kostnader till mig, jag tog över ett konkursbo med bara svarta hål och röda siffror. Men med vår ordning, vi socialdemokrater är ju kända för våra kamrerssjälar, så har vi ätit oss in i detta.
  Är man satt i skuld är man inte fri?
  - Folkskolläraren har själv lagt ut texten, han bor själv här i staden, Gud signe honom. Hans fru sitter i kulturnämnden och är mycket duktig.
  I en gul tegelbyggnad på Spånehusvägen sitter två män. Vi är på ABF i Malmö. Ronny Wändel representerar också socialdemokratin i kulturnämnden. Vi frågar honom om varför de tagit ett kulturpolitiskt handlingsprogram i enighet med moderaterna.
  - Jag vet inte... det är konstigt faktiskt, säger Ronny Wändel och funderar en stund.
  Finns det inga ideologiska skillnader?
  - Partiet var emot sponsring förut men nu är det med överallt. Ideologin har tunnats ut, det är den så kallade utvecklingen och marknaden som är vägen och sedan kommer ideologin och politiken efter.
  Så de ideologiska skillnaderna är borta?
  - Ideologin står i programmet men det verkar som om de läser den som fan läser Bibeln. Partiet har flyttat högerut.
  Vad tycker ni om kulturen som lokaliseringsfaktor?
  - Kulturen har blivit en sorts logotype i Malmö och det är obehagligt, säger ombudsmannen Kjell Högberg.
  - Kulturen ska visst ge Ilmar Reepalu valuta för pengarna han satsar. Vi ska ta hit företag och nya jobb med kulturen som reklam. För oss blir det svårt när vi vill nå dem som har det sämst i samhället, vad blir det för reklam?
  Har kulturpolitiken några visioner kvar?
  - Det är visionslöst i dag, säger Kjell Högberg.

Vi träffar Sven Nilsson, en man som inte bara fått kicken som stadsbibliotekarie trots personalens protester. Han har också skrivit några mycket intressanta böcker om svensk kulturpolitik.
  - I Malmö tror jag aldrig man haft en explicit formulerad kulturpolitik. Malmös kulturpolitik har alltid varit ad hoc. Det är egentligen bara Gösta Bohman som tagit ideologisk strid om kulturpolitiken. Han sammanfattade 1974-års kulturpropp med att säga: "Det är som att titta ner i en burk med daggmask, jag har aldrig sett eller läst värre smörja."

Det liberala 80-talet och den efterföljande krisen har fått kommunerna att se sin verksamhet i ett nytt ljus. Kulturen är den agnade kroken på metspöt i den globala konkurrensen om företag och arbetstillfällen - det handlar om att attrahera eliter.
  Ideologi och demokrati har blivit en belastning. 1991, när ordet kris slog emot oss från löpsedlar och morgontidningarnas ekonomisidor, kom Lisbeth Lindeborgs rapport, Kulturen som lokaliseringsfaktor. Den blev omedelbart kulturpolitikens nya bibel.
  - Man kände att kulturen fick en betydelse när man läste om kulturen som lokaliseringsfaktor, säger Brandoné bekräftande.
  Varför lockade den?
  - Efter den blev det mycket enklare för oss kulturmänniskor. Vi slapp tala om livskvalitet och diffusa positiva värden. Vi kunde tala om stålar.
  - Hit med en femma så vet ni att det ger femton kronor tillbaka. Jag har klarat mycket extrapengar till kulturen i Malmö med detta och det har de gjort i hela landet.
  Vad Anna Brandoné uppenbarligen inte har läst av Lisbeth Lindeborgs bok är bland annat Wolfang Benkerts invändningar:
  ”Genom att utgå från tesen att 'kultur lönar sig' försätter sig kulturpolitikerna i en tvångssituation. De måste ekonomiskt kunna rättfärdiga vad de gör. I ett sådant läge är risken stor att de tvingas till kortfristiga snabba affärer vilket är något kulturen inte borde utsätta sig för. Risken finns att den lukrativa evenemangskulturen kommer att stödjas och att det smala utbudet negligeras.”

Därför är det viktigt att vi inte tvingar in kulturen under ett marknadstänkande, för kulturen är något av det viktigaste vi har när det gäller att ge medborgarna en chans att på allvar påverka samhällsutvecklingen. Demokratin, bildningen och självkännedomen är värden som står över de ekonomiska.
  Vi frågade Anna Brandoné vad socialdemokratisk kulturpolitik är i Malmö:
  - Det har inte varit så mycket visioner på det gammeldags viset, utan det har varit för att behålla det glansfulla för det är de intresserade av i Köpenhamn, de struntar i våra fria grupper men de är mycket intresserade av våra fantastiska operaföreställningar, vårt Rooseum och vår Konsthall.
  Vad hade då August Palm för svar på frågan om vad socialisterna ville? ”Dess [socialdemokratins] mission var en annan och vidsträcktare än att spela nattväktare för storborgarnas penningpåsar.”

Pelle Andersson
Jesper Lindau

Fotnot: I måndags, den 27 april, granskade Andersson/Lindau den nya Riksteatern.


Kontakta kulturens web-redaktion:
Har du frågor som rör sidornas innehåll eller kulturens policy? - Maila hit!
Har du frågor som gäller tekniska problem, uppdateringar eller saknade sidor? - Maila då hit!