|
|||
|
|||
|
|
|
Onsdag 11 februari 1998 |
|
Mer Jante än minimalism"Rafael Moneo har tagit temperaturen på Sveriges arkitekturklimat. Frågan är bara om vi ska känna oss smickrade", skriver OLLE WILSON om nya Moderna museet
Arkitekturen vänder sig mot vattnet. Tunga block uppradade som ett skyttevärn med fönster som små skottgluggar mot havet. Arkitekturmuseets byggnad, som placerats direkt i anslutning till Moderna museet, har en lättare utformning. En oskuldsfull lek med vita funkisklossar i trädens skugga. Under byggnadstiden har det visat sig att Moneos ursprungsförslag vid ett flertal tillfällen modifierats. Den mest omstridda ändringen gällde fasadens kulör. Frågan var: Hur kunde politiker tillåtas bestämma Moderna museets färgsättning? Men mer intressant var kanske att Moneo själv inte verkade speciellt upprörd. Måhända för att han inte uppfattade situationen som en konflikt: ”Genom att acceptera och träffa uppgörelser med begränsningar och restriktioner i själva byggandet blir arkitekturen vad den egentligen är.” Formuleringen är hämtad från en föreläsning Rafael Moneo gav i Harvard 1985. (Finns i katalogen till Arkitekturmuseets Moneoutställning 1993.) Han hävdar bestämt att byggnaden är ”ensam” och oberoende av dess upphovsman. En arkitekt måste inse att han själv är en del av alla de betingelser som påverkar processen att uppföra ett hus. ”Ett lyckat arkitekturverk kan rentav ställa arkitekten i skuggan.” Moneos attityd provocerar genom att den strider mot konstnärens integritet. Demonregissören, geniet - konstens hjältar - reduceras till bifigurer. Bakom de upprörda känslorna döljer sig en syn på arkitekten som en inspirerad skapare vars vilja inte får ifrågasättas: ritningen är lag. Man kan se det som en rest av antikens föreställning om anden som betvingar materian. Men Moneo menar mer jordnära att denna uppfattning grundar sig på det gamla klassicistiska byggnadsskicket med dess intima samspel mellan estetik och teknik. Arkitekten och byggaren arbetade mot samma mål utifrån ett vedertaget formspråk. På arbetsplatsen fanns hantverkare med specialkunskaper för varje tänkbar uppgift, stuckatörer, stenhuggare, snickare. Under 1900-talet har arkitekterna successivt distanserats från själva byggnaden, och det menar Moneo är en utveckling som orsakar en godtycklig arkitektur. Ingenjören har istället fått allt större betydelse. Främst som en följd av att byggandet blivit mer rationaliserat, men också genom att tekniska metoder att skapa komplicerade former har utvecklats. Arkitekten blir formgivare istället för konstruktör.
I Sverige har detta fått allvarliga konsekvenser. Under de expansiva decennierna efter andra världskriget kunde en arkitekt sitta och göra ritningar utan att följa produktionen. De kunde hålla fast vid sin gamla arkitektroll trots att förutsättningarna blivit helt nya. Arkitekten blev världsfrånvänd utan förståelse och intresse för själva byggandet vilket resulterade i ständiga missförstånd och konflikter. Och det är därför det blir så känsligt när politiker lägger sig i arkitektens heliga ritningar.
Men ”platsens sorl” är inte enbart dessa mätbara kvaliteter, det är också något intuitivt. En stämning. Moderna museets neutrala karaktär utstrålar mera Jante än minimalism. Arkitekturen har uppstått i ett svenskt sorl av ”begränsningar och restriktioner”: utsikten från Strandvägen får inte störas; fasaden tillåts inte konkurrera med intilliggande bebyggelse på Skeppsholmen; av hänsyn till miljön får det inte ligga farlig koppar på taket som Moneo föreslagit.
Olle Wilson |
|
|