Titta, de bluffar!
GUNNAR FREDRIKSSON läser Sokals bredsida mot dagens franska filosofer
Hur reagerar redaktörer och läsare av en prestigfylld samhällsvetenskaplig tidskrift inför rubriken "Att överskrida gränserna: mot en transformativ hermeneutik av den kvantitativa gravitationen"?
Vi vet svaret: artikeln publicerades och läsarna trodde den var djupsinnig. Men det var en parodi.
Den amerikanske fysikprofessorn Alan D Sokal drabbade sommaren 1996 det intellektuella etablissemanget i USA med detta skämt. Han blev själv orolig och skyndade sig att avslöja bluffen.
Nu har Sokal tillsammans med en fransk kollega, Jean Bricmont, publicerat Imposture intellectuelles, ”Intellektuella bedrägerier” (Editions Odile Jacob), där de visar att den omfattande förekomsten av matematiska och naturvetenskapliga termer och teorier i modern fransk filosofi är ett pretentiöst svammel.
Vad dessa uppblåsta franska filosofer skriver är verkligen inte tänkt som parodier. Men i sin skämtsamma text använde Sokal autentiska utdrag ur deras böcker, som läses och kommenteras av intellektuella världen runt.
Han tog t ex med ett avsnitt där Derrida skriver om relativitetsteorien med kommentaren att "det är tydligt att denna text inte har någon mening" och "sista stycket karakteriseras av ett crescendo in i det absurda".
Det värsta är inte språkliga missförstånd, fast de är vanliga, t ex när Jacques Lacan tror att han använder den geometriska termen "cross-cap" men skriver "cross-cut". Värre är att Lacan i sitt "ordsvall" om psykoanalys ständigt har med termer som i matematiken har exakt innebörd, t ex "täthet", fast de i hans text antingen betyder något som han inte definierar eller också helt saknar mening.
 |
Julia Kristeva.
Illustration: Tullio Pericoli
|
Även när Lacan säger att han är "exakt" kan han förväxla irrationella och imaginära tal och påstå att han säger något viktigt. Hans "kalkyler", skriver de båda författarna, "är rena fantasier", saknar "varje tillstymmelse till empiriska eller logiska belägg" och är så vaga att de vare sig kan bekräftas eller vederläggas. Absurditeten kulminerar när han identifierar en erigerad penis med roten ur minus ett.
I utläggningnar om det poetiska språket använder Julia Kristeva
i sina tidiga texter, ännu mycket lästa, ofta matematiska resonemang, t ex från mängdläran. Men hon gör sig ständigt skyldig till "grova fel" och blandar ihop begreppen när hon med skenbar lärdom rör ihop mängder, intervaller, kardinaltal och oändlighet.
De båda författarna citerar långa avsnitt, fyllda med matematik, som är "tomma på mening". Liksom flera av de andra gillar hon av någon anledning Gödels berömda matematiskt-logiska teorem men hon har missförstått det och kan inte förklara vad det har i hennes text om litterärt språk att göra.
Kristeva har svarat på kritiken och säger att hon var ung när hon skrev sådant, hon var ganska dålig i matte och de matematiska termerna var "metaforer".
Sokal-Brigmont har förutsett den sortens svar och menar att sådana metaforer inte säger någonting eftersom hon inte vet vad hon talar om. De undrar hur det kommer sig att dessa franska filosofer braverar med till synes lärda ord som de bara har vaga aningar om och ideligen missförstår.
Detta är vad de menar med bokens titel: dessa franska filosofer är "intellektuella bedragare".
Den feministiska teoretikern Luce Irigarays texter innehåller fraser som "genomfara naturliga rum-tider" och "överskrida kosmiska rytmer och deras regelbundenheter". Följaktligen ägnar hon sig åt relativitetsteorin och annan teoretisk fysik och skriver t ex om "acceleration utan återställande av den elektromagnetiska jämvikten".
Sådant språk har enligt de båda författarna ingen mening i fysiken och hon har inte ens förstått skillnaden mellan den allmänna och den begränsade relativitetsteorin, fast hon skriver om detta ämne.
Författarna frågar hur sådan jargong kan ha något samband med förklaringar av kvinnans situation och relationer mellan könen.
I ett långt avsnitt, som de citerar, försöker Irigaray påvisa en parallell mellan den fysik som sysslar med solida kroppar och den som utforskar flytande materias egenskaper. Hon tror felaktigt att det förra området, som hon påstår är manligt, är mer utforskat än det senare, som hon menar är kvinnligt och har med menstruation att göra.
De båda naturvetarna kommer till slutsatsen att det hon skriver om fysik, matematik och matematisk logik genomgående är nonsens och att Simone de Beauvoir skulle vända sig i sin grav om hon läste det.
Även sociologen Bruno Latour resonerar om relativitetsteorin utifrån vaga kunskaper. En rad samhällsvetare tycks ha missförstått den inom naturvetenskapen ganska exakt utformade teorin om kaos, som de "skamlöst" hänvisar till under stor förvirring.
Den berömde sociologen Jean Baudrillard skrev efter konflikten i Persiska viken att "krigets rum har definitivt blivit icke-euklideiskt", ett fullkomligt obegripligt påstående för alla som vet något om icke-euklideisk geometri.
Han refererar till något som han kallade "hyperrummet med multipel återspegling", ett absurt uttryck som inte förekommer vare sig i matematiken eller fysiken.
Bakom pompösa fraser döljer sig ständigt banaliteter, i den mån man alls kan ge den här sortens språk någon menig.
Gilles Deleuze och Félix Guattari använder gärna naturvetenskapliga termer men i dessa "kan man inte upptäcka någon logik". Liksom hos de övriga är sådana resonemang antingen sanna men banala eller också falska eller helt blottade på mening, allt i en förvirrad röra.
I ett kapitel om Henri Bergson, högt uppburen ett par decennier från 1890-talet och nu åter på modet, vill de båda författarna visa att han delvis inspirerat till den här sortens matematisk-fysiska rappakalja.
Bergson som i berömda skrifter skrev om "tidsflödet" för att förklara existensens natur, refererade omfångsrikt till relativitetsteorin. Einstein blev bekymrad över detta pretentiösa nonsens och skrev en populärvetenskaplig bok och ett långt brev, där han försökte förklara sin teori för Bergson, som dock fortsatte som tidigare helt oberörd, lika högfärdig som hans efterföljare bland de moderna franska filosoferna.
Maurice Merleau-Ponty, som också gärna behandlar relativitetsteorin, har dels samma missförstånd som Bergson, dels några egna. Han karakteriserar teorin som logiskt "paradoxal", även om den stämmer med fakta och logik, bara för att den tycks strida mot våra fördomar.
Sokal och Bricmont ägnar sig bara åt sådant som de behärskar, matematik och fysik, logik och vetenskapsteori. De tar inte ställning till om dessa filosofer och sociologer har skrivit något vettigt i texter där de lyckas avstå från termer hämtade från exakta vetenskaper.
Ändå är det klart att de sprider den förfärliga misstanken att liknande fasoner förekommer också på andra ställen i dessa tänkares författarskap.
Snart kommer boken också på engelska. Sokal är allvarligt bekymrad för studenterna i USA, där farsoten börjat sprida sig nu när den tycks vara på väg ut i Frankrike. Han berättar om en student som efter två års mödosamma studier för egna pengar upptäckte att han bara försökt analysera svårtolkat svammel.
Dessa franska intellektuella har kunnat hålla på, i strid med Descartes och den franska upplysningsfilosofins tradition. Få matematiker eller fysiker har tidigare satt sig ner och verkligen läst dessa texter, eftersom de haft annat att göra.
Sokal, som arbetat för sandinisterna i Nicaragua, menar att varje rimlig vänsterideologi måste stå för rationalitet, respekt för erfarenhetskunskap och logik, och att det alltid varit högern som vunnit på mystifikationer.
"Om alla texter bara är 'berättelser'och om ingen text är mer objektiv eller mer sann än en annan, då kan man godta de värsta rasistiska och sexistiska fördomar och de mest reaktionära socialekonomiska teorier och anse dem 'lika giltiga' som beskrivningar av verkligheten (förutsatt att man medger att en sådan existerar)".
Visst kan man tala om rumtiden eller osäkerhetsrelationen som poesi eller tycka att Gödels rent matematiskt-logiska teorem säger något om livets mening utan att begripa ett skvatt om sådant. Detta vill de båda kritikerna inte hindra.
Men de är emot intellektuella bedragare.
Gunnar Fredriksson
|
